Fåfängans marknad
Ska vi skylla på kungen eller Paris Hilton? Nu är den nya klubben här. En vimmel-bildssåpa på nätet med hundratusentals glamourkåta besökare.
Publicerad i Bon Magazine 27, 2005. Skriven tillsammans med Carl M Sundevall.
Det var en gång klubb. Så kan vi börja historien om den svenska klubbkulturen – den som en gång fanns, enligt dem som var med. Klubben uppstod: Underground, importtolvor, dj-gurus. House. Sedan: död. Redan i Bon 8 uppfördes en gravsten med skriften Mord på Dansgolvet. Det var tre långa år sedan. Men historien tog inte slut där. Människor slutade inte gå ut och festa. Allt blev bara annorlunda.
Egentligen är förändringen på klubben en fråga om anatomi. Nittiotalets mest uppskattade sinne var hörseln. Musiknördens och dj:ns förfinade sinne. Därför var Frankie Wildes förlust av hörseln i filmen It’s All Gone Pete Tong höjden av helvete.
Klubbhösten vintern 2005 kan du lika väl vara döv, men knappast blind. Du är inte längre vad du hör utan vad du ser, och allra viktigast: vem som ser dig. När åttio- och nittiotalets klubbkultur handlade om att exponeras minimalt, så fungerar dagens uteliv precis tvärtom. Och i denna om-du-inte-syns-så-finns-du-inte-mentalitet har helt nya figurer klättrat upp på klubbtronen. Vimmelkändisarna. De nya hovnarrarna förklädda till bystdrottningar, stekare, stökare och mingelfotografer. De har ersatt de skygga klubbkidsen.
I denna medietillvända värld har också nya klubbesökare hittat in, genom de tusentals glamourkåta fluktare som loggar in på vimmelsajterna för att plugga in vad Johan Blom, Valerie Wigart och Peder Fogstrand – Stockholmsnattens nya stjärnor – har för sig och på sig. På sajter som glife.se, sthlmvip.com och
stureplan.se har vimmelbilder från nattliga äventyr utvecklats till en virtuell dokusåpa, med dagliga uppdateringar och rafflande cliffhangers som ”Vilken halvkänd brud kommer Genya posera med i morgon?” eller ”Vilka var på Köket i går fast det var Tennisvecka i Båstad?”.
I det post-dokusåpa-bakvatten vi nu skvalpar runt i har utelivet vrängt sig själv ut och in. Från att vara introvert och ljusskyggt till att bli en publik cirkus. Där man går ut för att synas.
När nittiotalets klubbkids rankade människovärde efter förmågan att namedroppa hetaste tolvan har dagens uteliv blivit mer darwinistiskt. Idag råder exhibitionisternas rike. Vad du ser har plötsligt blivit mycket viktigare än vad du vet, och det gäller inte bara på dansgolvet.
Influenserna och förvandlingen kommer från media, som till exempel Expressen Fredag – ursprungligen en hypad popkulturbilaga signerad Skugge och Nunstedt, nu framgångsrikt styrd av en överklasstjej från Göteborg. Hennes namedroppning är kändisars klädval och Paris Hilton. Att bildbylinen är större än ledaren är ingen tillfällighet.
– Förändringen, från det alternativa till dagens uteliv, ligger i medias övertro i att svenskar är dumma och ointelligenta och egentligen bara vill läsa om en sak. Nu finns det ingenting annat än vimmelsajternas glättighet. Det är samma typ av bilder som Aftonbladets Klick-bilaga publicerar, säger Tom Pyl, chef på Berns Nattklubb och tidigare musikchef på Nöjesguiden.
Journalisten och trendsättaren Andres Lokko är inne på samma spår och ser bilagornas vimmelfiering som ett naturligt steg efter dokusåpan.
– Medan kvällstidningarnas fredagsbilagor har förvandlats till Svensk Damtidning har den moderna popkulturjournalistiken hittat nya kanaler. Nöjessidorna och kvällspressen har letat med pincett och förstoringsglas efter något nytt ”fenomen” som ska ersätta dokusåpavärldens dalande stjärna. Då är wannabe-aristokratin den fullkomligt logiska fortsättningen.
I samma takt som klubbrecensioner och dj-spellistor bytts mot vimmelbilder har de anonyma källarklubbarna blivit nöjesmetropoler. House ersatts av MTV-hiphop och klubbkids med backslick. Det är historiens vågor. En tid ersätts av en annan. Hippiesjuttiotal mot yuppieåttiotal, alternativt nittiotal mot glättigt tvåtusental. Örats diktatur mot ögats uppror.
– Det kommersiella har blivit mer okej och rumsrent. I de fina salongerna var allt som var brett och folkligt något fult. Nu är det tvärtom och svåra journalister som Fredrik Virtanen kan säga att det är okej att kolla på Allsång på Skansen. Det skulle han inte ha gjort för fem år sen, säger Alex Schulman chefredaktör för tidningen och sajten stureplan.se.
En annan faktor som har givit nattvimlet extra uppmärksamhet är självklart prinsessornas ”champagneorgier”. När kungen hade sina nattliga excesser i början av sjuttiotalet samlades snabbt ett hov av stekare kring honom, narrar som snabbt blev profiler. Fenomenet upprepade sig när kungabarnen började vingla förbi köerna och drog till sig medias intresse.
Tom Davidson, grundare av stureplan.se och idag vad Claes Bodén (grundare av de legendariska klubbarna Vegas, G-klubben och Disco Sthlm) var för klubbkulturen på nittiotalet, minns dock när han och övriga ”bratställen” stod i kylan.
– Vi hade Bondi Café men vi fick aldrig något medieutrymme. Det var en av anledningarna till att jag ville starta Yo Sthlm, vilket senare blev stureplan.Alla skitheta ställen fanns redan: Sophies, Bo’s Bar, Sture, Café Opera. Det var hit kändisarna och kungabarnen gick, men inget belystes av medielampan. De enda som uppmärksammades var indieklubbarna som hade goda kontakter med skribenterna. När vi satte igång Yo blev det en snöbollseffekt, och allt började förpackas på något annat sätt.
Pr-tänket verkar vara djupt rotat i dagens utelivskultur och kanske talar det för att framgången mindre är en produkt av motkultur än av strategiskt marknadstänk. Det är här vimmelsajter som stureplan.se, sthlmvip.com och glife.se kommer in. Genom det enkla konceptet att gå lös med en digitalkamera på dansgolvet har festfixare i Stockholm och runt om i landet givit sig själva det medieljus de förr saknade, samtidigt som de skapat sina alldeles egna kändisar.
Det ska tilläggas att även den ”alternativa” scenen har anammat fenomenet. Sajter som skelett.nu och clubstockholm.se visar bilder från synt-, trance-, hiphop- och houseevents för en liten homogen publik. Kännetecknande nog är det främst omnämnanden i diskussionsbloggar som gäller här, att jämföra med bratkulturens bildfixering. Innehåll mot yta. Ingen av dessa alternativscener har heller varit nämnvärt lika framgångsrika som Stureplanssajterna som var och en kan räkna uppemot 90 000 unika besökare, totalt en miljon besök, i månaden. Numera är de affärsverksamheter i sig med vidlyftiga expansionsplaner och med avlönade vimmelfotografer.
I ett större perspektiv är denna interaktivisering av klubben en följd av ett allt mer mediestint samhälle, billigare digitalteknik och möjligheten att armbåga fram sitt eget utrymme i etern. Samtidigt har det sjunkande dokusåpaskeppet lärt oss att acceptera och älska nonsenskändisar. Om dokusåporna var realism i tv-format så är klubbvimmelkulturen snarare ännu ett steg mot en claim-to-fame-nihilism. Och enligt Andres Lokkos resonemang fungerar den som fullgod ersättare för dokusåpskändiskulturen.
– Upphöjandet av det ickekreativa och antikulturella i den här kulturen är obehagligt. När media i någon slags subversiv populism väljer att förvandla överklass till ”kändisar” – och därmed förebilder – vars enda claim to fame är att vara född i en åtta på Strandvägen med guldsked i munnen dödar man all folkbildande ambition att inspirera unga att själva göra något kreativt. Kreativiteten reduceras istället till den uråldriga white trash-drömmen om Det Stora Anti-intellektuella Klippet.
Så länge popnördar som Andres vaktade på redaktionerna fick sell-outen oftast stå i garderoben. Idag är dörrvakten istället vimmelfotografen med licens att dela ut fifteen minutes of fame till alla som är heta eller vackra nog. Ju snyggare och kändare folk som trippar förbi linsen, desto bättre reklam för klubben. Alex Schulman berättar hur det går till.
– Vi ger order till fotograferna om vilka bilder vi vill ha: alltifrån dokusåpafolk till stora kändisar och de vi kallar Stureplansprofiler. Sedan plåtar vi rent allmänt människor som utmärker sig, är färgglada och sticker ut ur vimlet. Varje måndag får vi höra om folk som gått omvägar förbi våra fotografer för att få vara med på bild, till och med bett om det.
Varför har Stureplan blivit en medelpunkt för klubbvimmel?
– Stureplan är Skandinaviens nav. Stureplansfolket är också lite mer intresserat av att synas på bild och se andra på bild. Alternativa klubbesökare har inte samma givna intresse av att synas.
Ger det några fördelar att synas på klubbvimmel?
– Om man är med på bild blir man en igenkänd person i den världen. Det blir enklare att nätverka vid Stureplan. Om det kommer tusen personer på Sture en kväll och vi fotar tjugo känner de sig utvalda. Vimmelsidan blir som ett vip-rum dit alla vill komma in.
Niclas Rahm, chef på Köket (Sveriges idag mest kändis- och brattäta ställe) och själv en känd vimmelprofil efter ett offentligt Saint Tropez-hångel med Hollywoodtjejen Tara Reid, bekräftar fördelarna.
– En person som blir plåtad av en sajt profileras och blir ”local hero” för dem som besöker sajten och klubbarna.
Du figurerar mycket själv på dessa sajter. Finns det någon vinst för dig i det hela?
– Eftersom jag är frontman för klubben är det min uppgift att promota den i alla sammanhang som jag känner är rätt. Det ger oss pr-vinster att profilera ställena i bild på sajterna. De pumpar ut gratis pr varje vecka, det är viktigt för oss att dom finns.
Den ursprungliga klubbkulturen hade även sina ”local heroes”. Under åttio- och nittiotalet härjade The Club Kids i New York, iklädda fantasifulla kreationer. Deras mål var att synas och de mätte sitt kändisskap i hur ofta de var med på mingelfoton i magasinet Details. Det gick så långt att klubbägare och festfixare började muta kidsen med pengar och knark för att de skulle komma på just deras fester.
I Stockholm gick det kanske inte lika långt, men det fanns ändå klubbprofiler, enligt Claes Bodén.
– De största profilerna var de som var grymma på att dansa och kom för musiken. En gång i tiden gick man på en klubb för bara de insatta och då var man en del av den klubben. Nu finns det ju en annan typ av klubb där man ska synas för dom utanför klubben.
Hur märks det?
– Klubbarna har blivit mycket mer offentliga platser, som Café Opera eller Sture. Det känns som om det är ett mode- och klubbreportage och inte en fest man befinner sig på.
Kanske har utvecklingen, från hemligt undergroundklubb till dagens offentliga klubb-catwalk, gått att förutspå, i varje fall ur ett postmodernistiskt perspektiv. Vi kan väl lika väl erkänna det: Vi bor i ett mycket litet land där den mesta egenproducerade populärkulturen stavas Made In USA i faluröd färg. Under åttiotalet och en bit in på nittiotalet kunde man faktiskt hitta nya saker om man tog planet till New York eller London. Tillbaka kom kläder, skivor och referenser ingen annan kände till. Man var hippast i stan. Det var före Internet.
Idag är det inte hippt längre att vara hipp som Fredrik Strage konstaterar i Dagens Nyheters special om nittiotalet. Att ha ”koll” som varit popkulturens viktigaste egenskap har plötsligt blivit mindre betydelsefull i ett samhälle som lider av allt svårare dyslexi. Därför funkar klubbvimlet.
I vårt bildstyrda samhälle har sagan ersatts av vimlet och blivit drömmen om ett härligare liv. När besökarna äntrar Stureplans-sajterna får de glamour, lyx och baroner och grefvar med egna vip-bord. Sajterna är medvetna om det och levererar bilder på porriga tjejer, stekare och nya och gamla kändisar. Det hela blir en slags teater, där såväl utövare som betraktare lever kändisliv. Där man drömt så hårt om Hollywoods röda mattor att man själv uppfunnit dem.
Resultatet är att klubben ofta lever mest och bäst på sajten. Den virtuella besökaren skulle nog lätt bli besviken en regnig onsdagsnatt på Stureplan.
En gång gick man till klubben för att bli en del av den. Då, utan mobilkameror och Internet, hade den direkta upplevelsen mycket större betydelse. Idag är upplevelsen, hur du verkligen hade det, inte lika viktig som hur det såg ut att du hade det.
I ett samhälle med enbart bilder finns man till slut inte. Du syns bara. Gränsen mellan att vara igenkänd och känd upphör. Du blir ditt senaste vimmelfoto. Glad. Sexig. Småmullig. Billig. Känd. För att till slut försvinna: Borta.
Ironiskt nog börjar en förändring skönjas. Det goda livet håller på att slå tillbaka. Vimmelklubbarnas välkomnande av media till champagnesprut och bordsdansande har fått kroginspektionens torra tjänstemän att reagera. Och idag har ett stort antal citykrogar fått sina tillstånd granskade. Helrör får inte längre säljas efter klockan två. Dans på borden är förbjudet, liksom att beställa in stora mängder sprit till privata bord. Det har helt enkelt blivit mer städat på krogen.
– Generellt har festandet blivit lugnare och lite tråkigare. Det är fler regler och förhållningar. Det är inte festande på det konsekvens-betänkande-lösa sätt som förut, säger Alex Schulman.
När Tom Davidson ska sia om framtiden tycker han sig se konturen av en förändring.
– Det är bara en tidsfråga. Nu är det slagsida åt andra hållet, och det alternativa kommer att slå tillbaka.
VALERIE WIGART
Bor: Karlaplan, Stockholm
Ålder: 18
Yrke: Studerar
Hur skulle du definiera klubb?
Ett ställe där man kan dansa, träffa vänner och dricka drinkar.
Vad är alternativt för dig?
Jag vet inte riktigt. Jag har många kompisar som är intresserade av det, men jag tänker inte så mycket på musikstilar och så. Det spelar ingen roll för mig när jag går ut.
Känner folk igen dig från vimmelsidorna?
Ja, faktiskt. När jag och mina kompisar var på Gotland kom det fram folk som inte var från Stockholm men som visste vad jag hette via vimmelsidorna. På något sätt känns det fånigt. Om jag hade varit väldigt fåfäng hade jag nog inte ställt upp på bilderna. De blir ofta så dåliga.
Varför har du hamnat på så mycket vimmel?
Jag går ut ganska mycket. Sedan känner jag vimmelfotograferna, de är ute mycket och har blivit som kompisar.
PEDER FOGSTRAND
Bor: Karlaplan, Stockholm
Ålder: 30
Yrke: Eventansvarig
Dagens klubbliv anses ytligt, håller du med?
Ja, men det är ändå kul att gå ut. Man försöker undvika ytligheten, att hela tiden försöka bräcka varandra, så gott det går. Jag tycker inte om det.
Hur har utelivet förändrats?
Det har blivit mycket mer städat. Förr kunde man spruta champagne och stå på stolarna. Nu får man inte ha kul längre. Det är tråkigt.
Varför är du Sveriges vimmel-kung?
Är man där blir man fotad. Det är bra pr. Ibland blir jag fotograferad fyra gånger på en kväll. Fotograferna brukar vara snälla och plocka bort två av bilderna, det skulle se konstigt ut annars.
Vad är en bra klubb för dig?
Bra musik, bra atmosfär, snygga brudar. Helrör och champagne på borden, annars är det inte klubb.
DENISE CARLBERG
Bor: Älvsjö
Ålder: 19
Yrke: Studerar
Varför är du en vimmelkändis?
För att jag är glad och gillar att festa. Och för att jag är blond såklart, så är det ju.
Är det viktigt att bli plåtad när du är ute?
Nej, inte alls. Jag blir alltid sämst på sådana kort. Jag brukar gömma mig för fotograferna. Man är inte så snygg klockan halv fem på morgonen.
Känner folk igen dig via vimmelfoto?
Det händer att folk som man inte känner kommer fram och vet mitt namn.
Vad är alternativt för dig?
Jag vet inte vad du menar. Jag bara går ut och festar och har kul.
Vem har störst makt på klubben idag, dj:n eller vimmelfotografen?
Det har jag inte tänkt på men jag tror att man känner till vimmelfotograferna mer
EMELIE EHN
Bor: Nacka Strand
Ålder: 21
Yrke: Klubbarrangör
Varför har du hamnat i så mycket vimmel?
Jag har hängt med sen det började och var med och startade en vimmelsajt, därför känner jag alla. Jag har väl blivit en dinosaurie i gänget.
Varför har vimmelsidorna blivit så stora?
Folk vill såklart se vilka som är ute och festar och vilka som är inne. Och de som är ute vill vara med för att visa att de är inne.
Har du märkt av att det har blivit stort även utanför Stockholm?
Jag vet att det är folk från Stureplan till Linköping till Dalarna som kollar på bilderna. När jag var på Arvika och Hultsfred var det folk som kände igen mig.
Vad tycker du om fenomenet vimmelsidor?
Det är så poppis och har blivit en hel jävla industri. Och det bara växer och växer. Sidorna får sponsorer, anordnar fester och säljer kläder. Jag tror inte att det kommer att minska.
JOHAN BLOM
Bor: Huddinge
Ålder: 21
Yrke: Vimmelfotograf
Hur väljs folk ut till vimmelbilderna?
Jag försöker tänka konstnärligt och få till bra bilder. Jag väljer kändisar och snygga tjejer som har det där lilla extra. Jag försöker alltid få en så snygg och sexig bild som möjligt.
Har du makt eftersom du väljer vilka som ska synas?
Indirekt har jag det. Tjejerna jag fotar blir ju igenkända av vakterna och kommer in lättare. De blir profiler, får till och med jobb tack vare fotografierna. Det kommer fram både killar och tjejer som tjatar om att få vara med på bild.
Vad tycker du om att folk blir kända genom vimmelbilder?
Vad andra gör är inte min sak men en del jobbar hårt för att komma någonstans. Andra tar genvägar.
Har du blivit känd som vimmelfotograf?
Jag är mer igenkänd än känd. Daniel Nylén skriver ju inga artiklar om mig, direkt. Men jag är såklart känd i nattlivet.
WLADIMIR SCHENKE
Bor: Engelbrektsgatan, Stockholm
Ålder: 28
Yrke: Investmentkonsult
Vem har störst makt på klubben idag, dj:n eller vimmelfotografen?
Vimmelfotografen, självklart. Det säger ganska mycket om utelivet. Folk går ut för att visa upp sig. Själen saknas. Människor är som zombies, de kunde lika väl vara döda.
Vad tycker du om klubblivet idag?
Det är verkligen kris på det området. Mellan 1992 och 1997 fanns det ett klubbliv men sedan dess har det blivit helt fruktansvärt. Själen finns inte med längre, ägarna vill bara tjäna pengar. Bara man ställer sig på en stol och sprutar lite champagne åker man ut. Det var suveränt förr, då kunde man göra vad man ville.
Varför har vimmelsajter blivit så stort?
Det har blivit som en smaskig Hänt Extra. Ungdomar går ju inte och köper Svensk Damtidning, de kollar på nätet.
Varför ställer du upp då?
Det är gratis marknadsföring. Och pr är bra även om den är negativ eller positiv, som Andy Warhol sa.
Hur ofta går du ut?
Fyra gånger i veckan.
Hur mycket gör du av med?
Har man någorlunda kul går det åt 3 000 till 4 000 kronor. Har man riktigt roligt
Text av Anders Rydell och Carl M Sundevall.