Generationskriget
Det pågår ett krig därute. På ena sidan: de allvarliga, karriärskåta 80-talisterna. På den andra: 70-taliseterna. De ironiska och barnsliga. Vem tillhör framtiden?
Publicerad i Pause, augusti 2006. Skriven tillsammans med Klas Ericsson.
Det började med sniglar på ögat. I mitten av 90-talet statuerade brådmogna dagisungar exempel på humorbefriad ansvarskänsla genom att bestraffa tv-licenssmitare med blötdjurstortyr i en omtalad reklamkampanj. Men det var, som sagt, bara början.
Vid millennieskiftet hade samma generation blivit vuxen nog att göra egna tv-program, som REA. Överbegåvade, lillgamla kids stack sina anklagande fingrar rakt i ögat på vuxenvärlden.
De var 80-talister och de var allvarliga. Och på den vägen har det fortsatt. Aldrig har klyftan varit så djup mellan två generationer som mellan 70-talister och 80-talister. De förra – generationen som fått personifiera ironisk humor, barnslighet och fyllt tvrutan av ”sköna killar” som Filip och Fredrik.
De senare 80-talisterna, generationen som visserligen är uppfödd på porr och risifrutti, men som hellre sommarjobbar som konsulter åt Kinas regering än gör karriär genom att ta folk på pungen i tv.
80-talisterna står för en vuxnare värld, en mer mogen och fokuserad sådan. Det är två polariserade generationer som ska samsas i minst 50 år till. Vi anar att slaget blir fult och hårt, ända fram till sista löstanden.
DET NYA ALLVARET
Det är lika bra att säga det på en gång: 80-talister saknar humor. Försök komma på en enda rolig artist eller skådespelare som är 80-talist. Andreas Wilson?
Nä, just det, de verkar inte finnas. 80-talister är inte roliga. 80-talisterna är de nya 50-talisterna. De lyssnar hellre på P1 än P3, ser hellre på Aktuellt och Lost än Musikbyrån och South Park, och är mer intresserade av prinsessan Madeleine än Courtney Love.
– Det kan bli svårt att syssla med satir och ironi i framtiden. Det kommer en ny, tråkigare generation som inte verkar fatta sånt. Häromdagen gick jag förbi en yngre kille i en asful hiphoptröja. ”Snygg tröja”, sa jag sarkastiskt. Och han sa tack! Som sagt: den generationen förstår inte ironi, säger radiojournalisten Olle Palmlöf som bland annat gjort Pippirull.
Ordningsamma, brådmogna, lillgamla, ja rentav lite torra. Allvar och seriositet har tagit över från ironi och humor.
Kulturjournalisten och 80-talisten Björn af Kleen, som bland annat recenserar böcker om adeln i Rodeo, ser det dock mer som ett normaltillstånd.
– En gång bad jag om ursäkt för att mina texter var så lillgamla. Min redaktör på Expressen Björn Wiman svarade då något om att Stig Dagerman var typ 24 när han skrev sina bästa romaner. Jag jämför mig inte med Dagerman. Men ur ett längre perspektiv är 80-talister kanske inte lillgamla utan rätt normala, medan 70-talisterna är undantaget.
Medan många ur 70-talistgenerationen knipsade upp minkburar, brände Scanbilar och rörde ihop ekologiska böngrytor så klär sig 80-talister i päls, blanka skinnskor och äter parmaskinka som om Djurens Rätt aldrig funnits.
Det är också den cirka en miljon stora åttiotalistgenerationen i Sverige som till viss del ligger bakom den så kallade ”högervågen”.
”Du behöver alltså inte längre vara pensionär och bo på Östermalm för att uppskatta seglarskor, TV8 och Josef Frank-tapeter. Snart är Rotary hetaste klubben i stan”, skriver Sydsvenska Dagbladet som nyligen genomförde en Temomätning bland valets förstagångsväljare. Moderaterna blev överlägset största parti.
Magasinet Bon skrev i sitt sommarnummer en stor artikel om hur hippt det är att vara ung och höger just nu: ”Lyx är alltid bättre än second hand och hellre en brat för mycket än en reclaimad gata till.
Vi lever i pophögerns tid.” Inte nog med att 80-talisterna är höger – de är drogfria också.
En av generationens mest kända förespråkare, Ebba von Sydow (som också extraknäcker som språkrör för A Non-Smoking Generation), rekommenderar att man häller ut varannan drink och aldrig dricker efter midnatt. Och det är precis vad 80-talisterna gör.
CAN (Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning), som varje år gör undersökningar bland niondeklassare har visat att både användningen av alkohol och droger har minskat stadigt sedan sex år tillbaka.
Under hela 90-talet, det vill säga när 70-talisterna var unga, pekade siffrorna varnande rakt upp mot en syrafärgad himmel. Årets Hultsfredsfestival kallades nyligen av ordningsmakten för den lugnaste hittills.
För nästan ett år sedan sammanställde tidningen Attention en lista över de 100 viktigaste 80-talisterna. Listan bestod inte av ironiska komiker, programledare, kulturjournalister, författare och musiker som 70-talisterna.
Nej, listan bestod av styrelseproffs, riksdagspolitiker, mediemagnater och geniförklarade handelstudenter. På listan fanns Gustaf Fridolin, Ebba von Sydow, Prinsessan Madeleine.
Den toppades av Sophie Stenbeck, Jan Stenbecks näst äldsta dotter, med en förmögenhet i miljardklassen. Som en typisk 80-talist lyfter tidningen fram studenten Zheng Zheng: ”Det är något väldigt typiskt 80-talistiskt med Zheng”.
Hon har läst dubbla examen till civilekonom och civilingenjör, jobbat för Sida i Nicaragua, på Goldman Sachs, Oriflame och McKinsey.
Hon gör examensjobb för Ericsson i Kina, Ryssland, Indien och kan flertalet språk. Självmedvetenhet är något som präglar 80-talisterna, enligt Björn af Kleen.
– Skunkgenerationen är alltid först med att själva säga att de gjort bort sig, till exempel. Att deras liv är så medialiserade, att de kommunicerar genom medier, har fött ett slags självmedvetenhet som inte finns hos våra föräldrar.
Men historien om 80-talisterna är inte bara en solskenshistoria. ”Att lyckas är det enda som räknas”, skrev SvD i våras i sin artikelserie om 80-talisterna. Pressen att göra allt och lyckas är enorm. De som inte klarar kravet?
Dem ser vi i ungdomsarbetslöshetsstatistikens röda siffror. Det handlar i grund och botten om två alternativ: antingen skiter man i allt eller så ger man allt.
70-TALIST JAVISST
”Nittiotalet var nördarnas storhetstid. Jarvis Cocker blev sexsymbol, Bill Gates världens rikaste man och Quentin Tarantino kung av Hollywood.
På senare år har tafatta och närsynta personer inte haft det lika lätt”, skrev författaren och 70-talisten Fredrik Strage lite nostalgiskt i DN nyligen.
För hardcore-70-talisten vill egentligen bara vara 20 igen, hylla Popsicle, The Smiths och tycka att streetwear, svåra japanska t-shirts och originellt tvättade jeans fortfarande är snyggt mode. Så tyckte de för tio år sedan och det kommer de att tycka om 40 år också.
80-talisterna har rent modemässigt mer dragit sig åt det uppklädda; slipsar, skjortor, slipovers och blanka skor.
”Idag sammanfattas modet bäst av Woody Allens film Match Point: ett frosseri i brittisk överklass med paradvåningar över Themsen, herrgårdar, tennisshorts, vitt, ridkläder, klassiska märken och klassiska material”, som Caroline Ringskog Ferrad-Noli skriver i sin artikel om Pophögern i Bon.
Det är inte heller så konstigt att den såkallade burleskvågen, då folk klär sig i flor, långa cigarettmunstycken och plommonstop, kommit att symboliseras av en 21-åring, Karin Winther som driver Debonairklubben på nya Spy Bar.
”En liten dos 1800-tal kanske ändå inte vore så dumt? Som motvikt till dagens
medieklimat, där trashigt producerade dokusåpor, opererade blondiner och extrema makeovers dominerar”, skriver Ebba von Sydow i Expressen.
Dokusåpan var framför andra 70- talisternas chans till 15 minuters kändisskap och förmedlade rent stilmässigt, precis som streetwear, en barnslig klädstil.
Idag kommer inte folk med bootcut-jeans, frisyrgele och oknutna skosnören in på Spy Bar längre. Tiderna har förändrats. Flor före väteperoxid.
Det är heller inte så konstigt att det är just 70-talisternas rockgrupper som återupplivade rockmyten och att den generationen överhuvudtaget älskar att, likt Filip och Fredrik, dra några härliga knark- och sexanekdoter så fort de får chansen.
De fick ju inte någonsin uppleva det roliga. Samtidigt som de närmade sig könsmognad och ett aktivt sexliv med någon annan än sig själv kom AIDS-hotet som en blixt från klar himmel. Kanske är det därför 70-talisterna fortfarande klär sig som barn, de hämmades i utvecklingen.
Det är bara 70-talister som kan bli nostalgiska över hur man letade porrisar i skogen. För 80-talisterna är sex lite för självklart för att vara en big deal (det är bara 70-talister som frågar om kondom), porr var ju något som fanns gratis och hur lätt som helst att komma över.
Skillnaden har exempelvis illustrerats av den senaste säsongens Big Brother där alla gick omkring nakna och hade sex till höger och vänster utan att göra en grej av det, till skillnad från forntidens Linda Rosing som ”glömde” att man filmade även i duschen.
70-talisterna är den sista generationen med en smula biblisk syn på sex. För 80-talisterna är det bara en trevlig sysselsättning, som matlagning eller powerwalk.
UPPGÖRELSEN OCH FRAMTIDEN
Vad beror då skillnaden på och vad kommer hända? Det finns en enkel förklaring till skillnaden. Lite generellt kan man säga att 70-talisterna hade hippieföräldrar, kanske inte så konkret, men samhällsandan var Hasse & Tage, rödvin och solidaritet med andemeningen ”Du kan bli vad du vill”, bög eller popstjärna, det spelar ingen roll.
Medan 80-talisterna hade yuppieföräldrar med fem kilo tunga mobiltelefoner och aktieportföljer, med en zeitgeist som stämplats: ”Bli framgångs(rik)”. PG Gyllenhammar mot Beppe Wolgers, ungefär.
Så vad kommer hända? Risken finns att eliten av 80-talister blir chefer över de slackande 70-talisterna. Svenska Dagbladet gjorde en undersökning som visade att 70-talister nobbar chefsjobben.
”De som ska ta över – MTV-generationen – är inte beredda att offra sig på karriärens altare.” Men det verkar 80-talisterna vara beredda att göra. Och så länge det inte är en ironisk 70-talist, så umgås 80-talisterna problemfritt över generationsgränserna.
– Det kan vara hur naturligt som helst för dem att dra in oss, föräldragenerationen, åtminstone tillfälligt, i sitt eget umgänge, säger Agneta Lagercrantz som skrev artikelserien om 80-talisterna i Svenska Dagbladet.
Fredrik Andersson på rekryteringsföretaget Nova sa till Attention att: ”80-talisterna är smartare än 70-talisterna, de lever i nuet och är ständigt informerade, ständigt på språng.” Det vi ser framför oss är kultur mot finans. Vänster mot höger. Solidaritet mot nymoral. Humor mot allvar.
En del har redan valt sida. Linda Skugge är efter sitt stora högersprång Sveriges äldsta 80-talist. En naturlig utveckling?
Eller är Linda en cynisk karriärist med ett fuktat finger i luften? Måste det ens nödvändigtvis finnas en motsättning mellan alternativen? Svaret är: bara för en 70-talist. För en 80-talist är det ett smart drag och värt all respekt.
Text av Anders Rydell.