Moralens väktare
Besserwissern har blivit het. Anders Rydell och Klas Ericsson analyserar varför snusförnuftiga gnällspikar har blivit de nya trendikonerna – och varför vi andra lyssnar på dem.
Publicerad i Pause, oktober 2006. Skriven tillsammans med Klas Ericsson.
I femtio år har ungdomsgenerationer ständigt stått på barrikaderna och bekämpat allt som stavas moral, föräldrageneration och tradition. De har supit, knullat, skrikit ut provocerande tankar, tänjt på gränser och pekat finger åt allt och alla.
På femtiotalet drog de på sig skinnpajen, på sextiotalet dyrkade de hår och stoppade haschpipan i munnen och på sjuttiotalet proklamerade de fri sex och gjorde glada porrfilmer.
Ja, för bara några år sedan ägnade sig ungdomar åt ganska sund ungdomskultur som att knipsa minkburar och stena Ronald McDonald. Men det är slut med det nu. Den gamla fina ungdomsrevolten är död, den dog någon gång i början av 2000-talet.
Barrikaden är övergiven. Varför? Jo, åttiotalisterna gick aldrig upp på den, tvärtom har de rivit den.
Välkommen till moralsamhället, ett samhälle fyllt av minimoralister, små viktigpettrar och bittra bloggare. Välkommen till landet där man inte får ha riktigt så kul, längre. Som en klibbig slemhinna har nymoralen lagt ett allt tjockare lager över Sverige de senaste åren.
Och det har blivit väldigt svårt att andas. Sverige är ett land där moraliserandet har blivit både ”viktiga” nyheter och storartad underhållning.
Det tycks numer som en allmän folksport att spotta ”karaktärssvaga” idrottsmän i ansiktet, slå folk på fingrarna och slentrianmässigt ropa på lagförslag.
Gnället och förfasandet har spritt sig upp från gräsrotsnivå – det nya är att moraliserandet har blivit den hippa, revolutionära inställningen.
Eller åtminstone tagit dess plats. För det har alltid funnits moralister, inte sällan en äldre generation som upprepat samma slitna visa om att det ”var bättre förr” och som deras föräldrageneration en gång upprepade för dem.
Dagens übermoralister är inte längre gubbar med käpp som petar ner ens fötter från busssitsen, nej det är bittra 17-åringar med egen blogg och naziuppsyn.
Om något bryter mot bloggmoralisternas hårda agenda så rasslar det till och man blir söndersågad av hundratals små bittra blogginlägg.
Bloggmoralisterna är vår nya hänsynslösa virtuella inkvisition. De kanske inte drar ut tånaglarna på dig för att få dig att erkänna att du inte har den rätta tron, men de gaddar sig samman och har makten att sänka din karriär eller privatliv.
Åttiotalisternas lutheranska moral kommer bland annat till uttryck i Sydsvenskans och Temos undersökning där 55 procent av förstgångsväljarna var för ett totalförbud av pornografi.
– Det är väldigt starkt att tala om ett totalförbud. I det perspektivet är jag förvånad över utslaget, sa opinionsanalytiker Nicklas Källebring på Temo i Sydsvenskan.
Det här är inget försvar för porr, men att förbjuda en hel genre är absurd grävskopemoral.
Porr är en genre precis som sitcoms, och man förbjuder inte sitcoms bara för att de sprider en usel pro-kristen moral (Huset fullt) eller behandlar psykopaters samliv (Seinfeld).
Mycket få människor skulle dessutom dra hiphopare som Jay-Z och KFed över samma linje. Utslaget är först och främst ett bevis för åttiotalisternas benhårda moralmetod. Den konservativa sidan av vuxenvärlden både följer efter och jublar.
– Vad hände med att ha sex för kärleks skull? Det har mer eller mindre försvunnit för att sex har blivit så kommersialiserat, säger KDU:s ordförande Ella Bohlin i samma artikel.
”Det samtida sexet är inte humanistiskt. Jag tänker sex-strejka tills jag hittar nån som är mer hippie. Jag tänker alkohol-strejka också. Jag tänker strejka på alla idiotgrejer”, skriver Elin Alvemark på sin blogg.
Det har helt plötsligt blivit både hippt, coolt och samtida att ropa på moral och förbud eftersom man ju har kidsen i ryggen. Nymoralen under 2000-talet har också förts i barnens och ungdomarnas namn.
Så fort vuxna ska föra debatt så är kidsen bästa och värsta släggan. Barnen har blivit ungefär som att använda Hitler – slutet på debatten.
Kristdemokraterna använder barn-argumentet när de hetsar mot homoäktenskap och homoadoptioner, småbarnsföräldrar använder det när de ”rasar” mot att Henrik Schyffert klär ut sig som indian och visar stjärten i tv, idrottssverige när de sparkar ut idrottare som gillar vodka och säljer sexleksaker (Jimmy Nordin), liksom debattörer när de riktar nykritik mot aborträtten (Linda Skugge).
Moralsamhället börjar och slutar hos kidsen. Ungdomsgenerationen som en gång utgjorde ett ståndaktigt försvar mot äldre generationers moralpanik har idag ingått i en ohelig allians med densamma.
Resultatet har blivit ett samhälle där alla ropar på mer moral, uppförandebetyg, rökförbud, krogförbud, förbud, förbud, förbud.
Allt i ungdomens, barnens och den ungdomliga oskuldens namn. Men hur blev det så att kidsen började uppfostra vuxenvärlden à la Huset fullt?
En förklaring kan vara det som Caroline Ringskog- Ferrada Noli är inne på i sin artikel om Pophögern i Bon, fast ur ett mycket bredare perspektiv; ”Efter nittiotalet var indievärldens enda utväg att omfamna bratvärlden.
Den världen var den enda som kändes fräsch och ny. Och popkultur har alltid velat sträva framåt. Skillnaden den gången var att framåt råkade vara bakåt.”.
Det gällde inte bara indierörelsen, utan en hel generation. Det enda sättet de kunde göra uppror på var att gå bakåt, en slags antirevolution.
Det är ett sorgligt uppror. Sverige domineras därför idag av en bymentalitet där alla gluttar och moraliserar över varandra bakom gardinen, såväl i Skövde som på Spy bar.
Komikerduon Filip & Fredrik har åkt på ganska mycket moralstryk de senaste åren och Fredrik Wikingsson har sin förklaring till det hårda klimatet när vi pratar med honom:
– Det mest talande exemplet var när Filip kom hem till Köping och blev attackerad av en gammal bekant för att driva med förintelsens offer. Personen tyckte det var hemskt att vi
styrde ut Emma Andersson i Treblinka-tröja. Svenska folkets moral följer mycket fogligt kvällstidningarnas rubriksättningar och de är aldrig så noga med att vara pålästa om det de reagerar emot.
Intressant nog är det ofta 70 talistföräldrarna som är värst. De tidigare så sköna typerna med sina ironiska skämt och för stora barnkläder blir som förbytta när de får barn.
Gamla ironiker skriver melodramatiska känsloepos och producerar böcker med namn som Uppdrag: Mamma och Uppdrag: Pappa på löpande band. Titlar som lite väl övertydligt beskriver den rent militanta inställning som dagens föräldrar attackerar sina barns omvärld med.
– Säger man rumpa i tv klockan tio på kvällen blir det ramaskri. Det är ju värre än på Gustav III:s tid, sa Henrik Schyffert till Aftonbladet efter indianincidenten.
– Det är provocerande. Man får lust att till slut bara stå och skrika nazistiska runkskämt.
Jonas Gardell råkade ut för liknande attacker när han klädde ut sig till frälsningssoldat.
– I ett öppet demokratiskt samhälle kan man göra det mesta, men att Frälsningsarmén travesteras känns fel, dundrade pastor Gunnar Johansson ut i media.
Om man inte kan skämta om frireligiösa falsettsångare i uniform, hur mycket fritt samhälle återstår egentligen då? Humor i Moralsamhället har blivit den moderna motsvarigheten till att svära i kyrkan. För så roligt ska vi ju inte ha det.
– Nymoralismen kommer i små duschar var tjugonde år så där. Ofta i samband med republikanska presidenter i Vita Huset. 1980 plockade Ronald Reagan ner solcellerna från Vita Husets tak vilket blev startskottet på en moralisk boom. Och nu sitter George Bush där, säger Fredrik Wikingsson.
Medierna har naturligtvis slagit mynt av det hela och kommersialiserat moraltrenden. Det finns nämligen inget som säljer så bra som ”dålig” moral. Det senaste mediaexemplet är den hetsjakt på en eventuellt tjuvrökande Carola som initierades av Norrländska SocialDemokraten och dess nöjesredaktör Nils Johansson;
– Cigaretten mellan hennes fingrar syntes tydligt, liksom röken ur hennes mun. Eller kanske var det holy smoke, skriver han och fortsätter:
– Någonstans måste hon leva som hon lär. Nu ljuger hon sina fans rakt upp i ansiktet. Kommer man till himlen då?
Johansson krävde ett erkännande av den syndande kristna stjärnan.
– Annars framstår du bara som skenhelig, lika oäkta som ditt botoxleende.
Man bör alltså berätta allt om sitt skamliga liv. Allt ska släpas fram för den fördömande massan. Mediala strålkastare avslöjar smusslandet bakom de annars höga, skyddande häckarna.
Expressens förste moralkrönikör Britta Svensson rättfärdigar uthängandet av Patrik Sjöberg och Sven Nylander i en krönika efter VM-skandalen, och efterlyser ännu fler:
– Jag vill veta vilka fler som tar kokain samtidigt som de skrattar bakom ryggen på oss andra som ger dem beundran, fina jobb och hög status för deras förmodat moraliskt klanderfria leverne.
Hårda ord från 1300-talet?
En gammal fin kristen princip har varit att endast den som är fri från synd kastar den första stenen, vilket naturligtvis betydde att ingen kunde göra det.
En bortglömd regel som kan vara värd att påminna om idag. I dagens mediesamhälle är det svårt att få koll på sådana saker, för när alla kastar stenar hela tiden (gärna med ett barn på axeln) blir det ju omöjligt att hålla ordning på vem som egentligen borde hålla käften.
En fin liten tumregel är förstås: Just du. En annan: Sköt dig själv och skit i andra. Den här avslutningen kan förstås upplevas som moraliserande i sig, men vi talar inte bara med dig som fördomsfri läsare utan även med de andra bönderna, på bönders vis.
Förbudsivrare
Idrottssverige
Typiska profiler: Patrik Sjöberg och Sven Nylander
Hycklandet har inte förändrats och värst av alla är Idrottssverige. Vi pekar mer än någonsin finger mot varandra och förfasas över medmänniskornas brister.
En självförhärligande och löjlig inställning, tyvärr lika svensk och illaluktande som surströmming. Resultatet illustreras bäst av Patrik Sjöberg som ena dagen kritiserar Jimmy Nordin för dennes mastodontbläcka efter en dålig kulstötar-insats för att själv gripas andra dagen för kokaininnehav.
Vi talar illa om andra för att dölja våra egna brister. Helt enligt denna svenska modell är det fullt naturligt att Nylander snortar kokain ena dagen och föreläser om drogfrihet den andra.
Feministerna
Typiska profiler: Claes Borgström och Linna Johansson
Allas vår JämO manade till bojkott av fotbolls-VM på grund av risken att några svenska supportrar skulle besöka de tyska huliganbordellerna.
Kvällstidningarna hakade givetvis på hetsjakten på eventuella sexköpare. Till slut undrade man om det var VM i torskande eller spark på mellanstor boll som skulle gå av stapeln, det enda säkra var att det någonstans hade något med ett par hårt plågade läderkulor att göra.
Kanske hade Borgström rätt? Så låt oss i så fall även förbjuda Ibiza- och Thailandsresor när vi är i farten, eller i alla fall införa en bojkott mot rese- och flygbolag eftersom någon kan tänkas prova droger eller frestas till sex med småbarn. Och för helvete, omyndighetsförklara svenska folket en gång för alla.
Förbudsivrarna
Typisk profil: Tillståndsmyndigheten
Vi vet inte vem det är på tillståndsmyndigheten som skickar ut sin lilla armé av illa maskerade moralinspektörer till våra klubbar. Vi vet bara att klubben är stängd nästa gång vi går dit.
Senast drabbade är partybåten Patricia och den trevliga gayklubben Dekadance i Stockholm som tvingats förbjuda sina gäster att ta av sig på överkroppen. Inspektörerna hade nämligen sett personer dansa ”sexuellt utmanande” som de uttryckte det i rapporten.
Vi misstänker att det sitter ett par gråa bittra skrivbordsmördare på myndigheten, som med en enkel signatur förhindrar bögar från att kramas och Peder Fogstrand från att spruta mer än en flaska champagne åt gången över blonda småflickor.
Mediasverige
Typiska profiler: Expressens Otto Sjöberg och Aftonbladet Anders Gerdin
Sveriges mäktigaste mediehannar har omformulerat framgångsreceptet för lösnummersförsäljningen. Det är inte längre dåliga nyheter som säljer.
Det är dålig moral – som bekvämt nog inte kräver mer research än att någon slickad kvällsreporter sett dig se förkyld ut på en Stureplanstoalett.
På 2000-talet säljer knappast nyheter om att barn svälter i
Sudan lika bra som moralartiklar om att Kikki äter för mycket falukorv och att Carola smygröker.
Föräldrarna
Typiska profiler: Linda Skugge och Ronny Olovsson
Hon är otroligt underhållande, men också en moralist utan skrupler. Linda Skugge hatar allt som är roligt i livet – från sprit till sex. Och tycker så klart att det var vidrigt att Väder-Tone nästan visade brösten:
– Det spelar väl ingen roll att en massa TV4-brudar tidigare vikt ut sig. Nu har de en ny policy, tack för det. Äntligen, säger jag bara. Detta är ingen moralpanik utan vanligt sunt förnuft.
Aftonbladets pappabloggare Ronny Olovsson är bara en av alla de sköna nya män som självuppfyllda av sin bevisade alstringsförmåga trumpetar ut det viktiga i att vara farsa.
Resultatet har blivit samma gamla penismätartävling som alltid. Vem är härligast, bäst och naturligast i sin fadersroll? Och vem gör fel?
Antirökhetsarna
Profiler: Ebba von Sydow och Per Nilsson
Som om det inte räckte med anorexi? Ebba och Per har på ett mycket moraliskt sätt ryckt undan modellernas enda födoämne.
Hur ska det gå med den kallsvettiga nikotinbleka heroin chic-kroppen uppfödd på Marlboro lights och espresso om till och med modebranschen ska vända sig mot rökningen?
Det är som att förbjuda dropp på sjukhus. Supermodellen är snart död, och det inte på grund av hennes bolmande. Och tänk er att inte en enda person kommer att kunna göra en trovärdig karaokeversion av Alice Coopers ”Poison”.
Eller en Bob Dylan med falsett som på plattan Nashville Skyline? Vem vill leva i en sån värld? Det är nog ingen slump att han tog upp rökningen igen efter den skivan.
Bloggarna
Typiska profiler: Elin Alvemark och (en miljon) bittra tonåringar (från småhålor)
Det är i bloggvärlden vi hittar de allra hårdaste moralisterna.
Vi darrar när vi skriver det eftersom vi kallt räknar med ett stenhårt bloggstraff där vi skälls ut som antingen ”grabbiga”, ”gubbiga” eller ”kvinnohatare”, men när feministen, skivbolagsdirektören, nyblivna nykteristen, klubbprofilen och bloggaren Elin Alvemark skriver om hur svårt hon har det eftersom varenda sexställning med män leder till en jobbig maktpositionering för att sedan raskt gå över till att citera Dag Hammarskjöld känns det som att hennes idealvärld med dess värderingar är totalt omänsklig.
Eller när hon pratar politik: ”Maud Olofsson på P1 i morse – hoppas hon dör i en bilolycka. Jävla osympatiska apa, som alltså tycker att det är viktigt att de som äger attraktiva tomter inte får det jobbigt.”
Text av Anders Rydell och Klas Ericsson.