Generation Xbox
En ny sorts människa syr upp silvermantlar, bleker huden och slipar svärd. I oktober skjuts den första av dem ut i rymden. Cosplayers är vår tids superhjältar – en digitalt genererad människogeneration.
Publicerad i Bon Magazine 32, sommaren 2006.
Tänk dig att Göran Persson skulle klä ut sig till det snälla träsktrollet Shrek när han vill prata om behovet av skattehöjningar. Eller att Lars Leijonborg skulle predika för en anslutning till NATO utklädd till Obi-Wan Kenobi. Konstigt? Inte i Asien.
Taiwans förre president Lee Teng-hui klädde för några år sedan ut sig till den animerade figuren Heihachi Edajima, en kendomästare som läxar upp bråkiga ungdomar, när han ville bekämpa ungdomsbrottslighet.
Och i oktober kommer den japanske affärsmannen Daisuke Enomoto flyga ut i rymden och besöka den internationella rymdstationen ISS utklädd till rymdpiloten Char Aznable från den animerade rymdserien Mobile Suit Gundam.
Makthavare och astronauter är inte de enda som gillar att klä ut sig. Hong Kong-tjejen Rinka lever numera som vindmagikern Kagura från serien InuYasha medan Craig från Shanghai valt att vara Ed från serien Fullmetal Alchemist på heltid.
Hur spännande känns det egentligen att vara punkare, rockare, indiepoppare, hiphoppare, got eller synthare idag?
I bästa fall har subkulturen 20 år på nacken och i sämsta har Horace redan adderat den till Svenska Akademiens ordlista. Idag får man gå lite längre om man vill känna sig speciell.
Som att lägga ner sina besparingar på att knåpa ihop en fantastisk dräkt och bestämma sig för att leva som superhjälte.
Just nu känns det mer progressivt än något annat att träffa sin sommarkärlek uppflugen på ett tak i Gamla stan utklädd till den sårade (och hjärtlösa) trollkarlen Hauru från Hayao Miyazakis Det levande slottet.
Kärleken ska såklart heta Sofie, vara gråhårig, förhäxad och väldigt bra på att tillverka hattar.
Cosplay heter det, inte punk. Cosplay har tusentals, kanske hundratusentals, anhängare i världen och går ut på att man klär ut sig till sin favoritkaraktär från dataspel, anime eller mangaserier.
Det kan låta lite töntigt, ungefär som lajv. Men när rollspelare klär sig i brynja och flyr civilisationen till en ruinspillra i urskogen kastar sig cosplayern rakt in i det moderna samhället.
Han eller hon trivs bäst på barer, i TV-soffor och politiska hotspots. Cosplay är mer en livsstil än en nostalgisk lek.
För de mest hängivna krävs det månader, ibland år, av hårt arbete att tillverka sin cosplaydräkt och minst lika lång tid att gå in i den animerade karaktärens personlighet.
Det handlar om att röra sig som sin karaktär, att prata som den och framför allt att känna som sin karaktär.
– Du måste studera din karaktär noga och analysera honom för att verkligen kunna bli honom, säger Craig från Shanghai. Jag är Ed från Fullmetal Alchemist så jag måste skälla ut alla som påpekar att jag är kort.
Skillnaden mellan cosplayers och cosplayers stavas ”devotion”. En populär slogan bland de mest hängivna är ”Cosplay isn’t just a costume, it’s a state of mind”.
Man kan leka cosplay och man kan leva cosplay. Och just nu lever man cosplay allra mest i Mittens rike, där kulturen också fått en annan betydelse än i Japan där den först uppstod. En ny generation har bytt Maos grå kommunistuniform mot fantastiska superhjältedräkter i guld och silver.
Men det är inte bara kläderna som bytts ut i Kina; cosplaykulturen har även kommit att bli en symbol för en ny människa.
Det finns en ny kinesisk generation som kallar sig själva Xinxin Renlei: den nya nya människan. De är Kinas framtid, förmodligen världens framtida makthavare.
Bakom sig har de ett maskineri på 1,3 miljarder människor som arbetar mot samma mål: luftkonditionerade IKEAinredda lägenheter, oändligt många och oändligt stora supermarkets och supersäkra Volvo-bilar.
Precis som när Mao på sextiotalet mobiliserade hela Mittens rike för att uppbringa världens största stålproduktion har Kinas diktatur sedan åttiotalet ryckt i samma trådar för att på rekordtid mobilisera världens största superkapitalism.
Xinxin Renlei, de nya nya människorna är superkapitalismens barn, och hela världen iakttar dem – med entusiasm eller rädsla beroende på vem man frågar.
Om välkammade kinesiska ynglingar med portföljer i oxskinn och YSL-kostymer får symbolisera det nya ekonomiska Kina så symboliserar cosplayerkulturen landets nya mentalitet.
Cosplayern är Xinxin Renlei-generationens avantgarde. De hämtar värderingar från Final Fantasy snarare än från Maos lilla röda och de jobbar hellre med att samla guld i ett onlinespel än med att odla ris.
Parisbaserade konstnären Hou Hanru beskrev i en essä förra året cosplayern som ett ”mini-manifesto of New Human Beings.”
Han menar att den kinesiska cosplayerkulturen står för det som betecknar den nya nya människan: framför allt hunger på teknologi, massmedier, globalisering och virtuella världar.
Cosplay är en sammanslagning av orden costume och play, och är ursprungligen en japansk kostymkultur.
Kulturen uppstod troligen någon gång runt 1984 när japanen Nov Takahashi besökte Wordcon i Los Angeles, världens äldsta science fiction-mässa, grundad redan 1939.
Nov Takahashi skrev entusiastiska rapporter från mässan i japanska fanzine och hans texter om folk utklädda till halvvulcanen Spock och wookien Chewbacca inspirerade japanska ungdomar att klä ut sig till karaktärer ur japansk anime.
Maskeraden har sedan dess vuxit, spridit sig, förfinats och uppdelats i otaliga underkulturer. Ibland blandas cosplay samman med andra japanska kostymkulturer som glamrockkulturen Visual Kei eller Gothic Lolitas, där goth och viktorianskt mode blandas och målet är att se ut ungefär som en ”sexig” porslinsdocka.
Det som skiljer cosplayers från Visual Keis eller Gothic Lolitas är att de inte i första hand försöker definiera eller förlänga sin egen identitet genom subkulturen.
Hängivna cosplayers strävar efter att bli någonting som de absolut inte är. De försöker bli animerade hjältar, karaktärer som det är viktigt att kunna identifiera sig med.
Ett sorgligt förflutet, ett trauma eller en förlust är ofta det som driver hjältarna i anime mot sitt livsmål, de kan vara både fyllda av hat och sorg.
Rinkas karaktär, den vackra magikern Kagura, har fötts ur en demon som kontrollerar henne genom att fortfarande bära hennes hjärta. Hennes livsmål är att bli fri genom att döda demonen, men skulle hon lyckas så skulle även hon själv dö.
Craigs sorgliga karaktär Ed från serien Fullmetal Alchemist är en alkemist som tillsammans med sin bror misslyckas med ett magiskt experiment att återväcka deras mamma från de döda.
Eds bror Al förlorar sin kropp men Ed lyckas binda hans själ till en metallkropp genom att offra sin högra arm. Den hängivna cosplayern identifierar sig djupt och känner med sin hjälte. Och det finns tusentals karaktärer att välja på.
“Cosplay är kärlek”, skriver cosplayern Kat i ett Internetforum. “Du måste stå ut med allt för den karaktär som du älskar. Allt från brännande blåsor från dina höga skor till blödande sår från nålarna som håller upp ditt hår, allt för kärleken till din karaktär.”
The Star Online kan man läsa om den 19 år gamla cosplayern Chris Yap Chew Sun som porträtterar ninjan Uchiha Sasuke från animeserien Naruto. ”Han passar min personlighet, Uchiba är väldigt självständig. Det är jag också”, säger Yap.
Hans mamma intervjuas också i artikeln: ” Ända sedan hans pappa gick bort, har han lärt sig att leva självständigt eftersom jag jobbar så mycket.
Han intresse för cosplay håller honom sysselsatt. Jag tror cosplay är en hälsosam aktivitet som lär barn bra värderingar från deras karaktärer”, säger Everly Khong till tidningen.
Även i de flesta västländer kan man idag finna någon typ av cosplayerkultur. I huvudsak rör det sig om animefrälsta kids som försöker efterlikna sina asiatiska förebilder i något som mer har formen av taskigt hoprafsade maskeradkostymer.
I riktigt hängivna cosplaykretsar kallas de ibland nedlåtande ”cosplayfucks”.
För hängivna cosplayers som Rinka och Craig är det i grunden kostymen som gör cosplayern. Utan en perfekt kostym är du ingen cosplayer. Det finns många manualer på Internet som beskriver hur du väljer karaktär, syr din kostym och sedan agerar.
”Det är viktigt att ta hänsyn till likheten till din karaktär, både psykiskt och fysiskt. Det viktigaste är att vara trovärdig”, skriver Roxy20 i sin guide.
Råden om själva handarbetet är många och detaljerade. Det finns detaljerade instruktioner för hur man klipper och färgar sin peruk och hur man tillverkar svärd, smycken och andra vapen.
Förutom vilka material och tyger man bör använda kan man även få reda på vad en dräkt kan kosta (från några hundra dollar men ibland upp till tusentals dollar). Det finns cosplayers som är beredda att ta det ett steg längre än så.
”Vissa cosplayers går så långt som till att bleka huden, extrembanta och till med att plastikoperera sig för att passa sin karaktär.” skriver signaturen NID i sin guide Tips and Advice 101.
– Det är extremt viktigt att se komplexiteten i den karaktär du väljer också rent hantverksmässigt. Om du inte kan sy som ett geni bör du knappast välja Lulu från Final Fantasy X, om man säger så. Min kostym kostar ungefär 300 dollar, säger Craig.
– Man måste göra noggrann research om sin karaktär och försöka utröna hur autentisk man kan bli. Det är meningslöst att vara en dålig cosplayer, säger Rinka som föreställer Kagura.
”Deras karaktärer är ofta fyllda av våld, makthunger och magiska krafter”, skriver Cao Fei i en essä om cosplayer. Cao Fei är en av Kinas yngsta och viktigaste konstnärer (hon utsågs nyligen av Art Forum till nyckelperson i Kinas nya dynamiska konstscen).
Hon tillhör själv Xinxin Renlei-generationen och är dess främsta skildrare. Med sin serie COSPlayers 2004, som består av foto, installation och video, fångar hon en kultur i sin hemstad Guangzhou som korsat gränsen mellan den virtuella och den ”verkliga” världen.
– Cosplayerkulturen är en kommentar till Kinas extremt snabba utveckling och till globaliseringen. Ungdomarna som hänger sig åt cosplay har vuxit upp under 20 år av snabb ekonomisk utveckling.
Frågan de indirekt ställer på sin spets är dilemmat om individuell identitet och existens, säger Cao Fei. I Kina är frågan om identitet brännande. Hur skapar man en egen identitet i ett land med 1,3 miljarder människor? Ett land som så länge upphöjt kollektivismen till dogm, kult och politisk religion?
Cosplayers har löst dillemmat och funnit sina förebilder, om de sedan är pixlade eller animerade spelar mindre roll.
I sitt statement till COSPlayers 2004 skriver Cao Fei: ”Alla cosplayers är väldigt unga, de drömmer och de har ända sedan de var mycket unga tillbringat nästan all sin vakna tid i dataspelens virtuella värld.
I tonåren upptäcker de att de lever en livsstil helt skild från resten av samhället och sina familjer. Utan kanaler att uttrycka sina känslor eller ambitioner tillgriper de eskapism och blir alienerade och onåbara.
De söker sig till sina virtuella karaktärer. I den stunden, när de förvandlar sig själva till genier, höviska riddare, sagoprinsessor dämpas verklighetens smärta.”
– Jag känner att cosplay intensifierar mitt känsloliv. När jag började med cosplay var jag väldigt blyg, men när jag gick in i min karaktär kändes det som om mitt sinne öppnades.
- Jag blev en mycket gladare person, säger Rinka som har hållit på med cosplay i över fem år. Cosplayers roll består sällan i att vara skygga, blyga eller ha dåligt självförtroende. De är superhjältar. Och vilken superhjälte finns om den inte syns?
– De har klivit ut från sina cybersamhällen och börjat uppträda i det offentliga rummet. De deltar ivrigt i små och stora kommersiella events, på trendiga platser, i TV-program, på biopremiärer och sätter sig själva som talesmän för den unga generationen. De är hungriga efter all typ av uppmärksamhet och får den, säger Cao Fei.
Kanske kan vi faktiskt vänta oss att Kinas framtida makthavare kommer till Sverige utklädda till den stora mysiga skogsanden Totoro när de vill vara diplomatiska.
Eller kanske till den lite mer osympatiska, ständigt svartklädde, vampyrjägaren D från Vampire Hunter när de menar allvar. I Tokyos Harajuku-distrikt finns redan kaféer där serveringspersonalen är cosplayers och president Lee Teng-huis besök i Heihachi Edajimas person gjorde honom verkligen populär.
Med lite tur kommer även våra svenska makthavare hänga på trenden och dyka upp i TV4:s morgonsoffa i silvermantlar, alvöron och avancerad make up.
Cosplaykulturens utveckling kan också knytas samman med en annan viktig samtida kulturyttring: onlinespelen. Cosplayers kan på sätt och vis betraktas som den del av den spelande generationen som har tagit steget ut från TV:n och datorskärmen.
De har övergivit den ”virtuella världen” till förmån för det de flesta av oss kallar ”verklighet”. Och det är just i Kina denna övergång just nu går fortast.
I få länder har onlinespelsmarknaden exploderat som i Kina; idag finns 30 miljoner registrerade spelare. Det amerikanska researchföretaget In-Stat uppskattade nyligen att de kommer fördubblas innan 2010.
Enligt Cao Fei är cosplayern i någon mån en produkt av onlinevärlden.
– Cosplayerkulturen har fört de här unga människorna ut från cybervärlden och in i vardagslivet, i den verkliga världen. Tillfredsställelsen de får från sin uppbyggda fantasivärld uppväger deras förtvivlan och misslyckanden i den verkliga, säger Cao Fei.
Främst har onlinespelen börjat spela större roll utanför spelen som riktiga ekonomier. Redan 2002 räknade Edward Castronova, professor på California State University at Fullerton, i en rapport ut att spelet EverQuest hade en BNP per capita som översteg både Indiens och Kinas.
I december förra året publicerade International Herald Tribune den uppmärksammade artikeln Boring Game! Hire a Player som handlade om att det har vuxit fram spelfabriker i Kina där unga kineser på heltid (12-timmarspass) gör ”skitjobb” i onlinespelen, det vill säga det enformiga arbetet med att samla ihop resurser, spelets valuta.
Den virtuella valutan säljs sedan för riktiga pengar till västerländska spelare som inte orkar göra eller hinner utföra skitgörat. Vissa kinesiska fabriker har över 300 anställda spelare och i hela Kina beräknas det finnas över 100 000 anställda.
Den virtuella världen spiller också över i den verkliga i juridisk mening. China Daily rapporterade förra året att ”ett ständigt ökande antal spelare söker sig till domstol för att lösa tvister om stulna pengar och föremål i den virtuella världen”.
Det uppmärksammade fallet med Shanghaispelaren Qiu Chenqwei har fått stå i centrum för denna trend. Qui fick sitt svärd Dragon Sword stulet av en annan spelare i onlinespelet Mir 3 och försökte anmäla stölden hos polisen.
Men Qui fick inget gehör eftersom det i Kina inte finns någon lag som skyddar virtuell egendom. Han sökte då upp spelaren som stal svärdet, Zhu Caoyuan, och knivhögg honom till döds ”with great force”.
Varför tycks då en virtuell världen ha så stor lockelse på just Xinxin Renleigenerationen, Kinas unga födda på åttiotalet och framåt? Kanske kan det tolkas som en tyst revolution.
Den nya nya människan vinner inte makten på Himmelska fridens torg utan i teknologin, på Internet, i animerad film eller i online-spel. Bildvärlden som informationssamhället erbjuder kan även fungera som en ersättning för föräldragenerationens förlorade ideal.
Maoismen visade sig vara ett fantasibygge, drömmarna den närde svalt ihjäl i enorma Gulag-liknande arbetsläger? Cosplayers bygger nya ideal och nya fantasier, inspirerade av nya utopiska världar.
– Som jag ser det reflekterar det hur unga människor idag ser på vad som är meningsfullt, säger Hong Kong-fotografen Almond Chu som i februari höll sin utställning Wet Wet Kids: Cosplay Generation på Shanghai Street Artspace.
Unga människor här måste idag gå in i en virtuell karaktär som egentligen inte existerar för att kunna identifiera sig. Medan en del unga kineser i hopp om ett bättre liv korsar Europas gränser gömda i smutsiga containrar gör andra en strapatsfylld resa in i fantasin.
Vissa av dem tillbringar all vaken tid i ett onlinespel framför en fjortontums skärm, andra syr ihop sin egen superdräkt och blir en cosplayer.
I sina fotografier fokuserar Cao Fei på cosplayers relation till det nya Kinas stadslandskap, till deras föräldrar och deras vardagliga hemmiljöer.
Klyftan till föräldragenerationen blir oerhört tydlig i bilder som den av Ming som sitter i sin kostym och knappar på mobilen medan hennes pappa läser tidningen bredvid. Eller den av ansiktstatuerade Nada som sitter hemma och pillar på sitt svärd.
– I mina bilder försöker jag att närma mig cosplayerns förhållande till sin familj och städerna de lever i. Hur de hanterar den påträngande verkligheten som alienerade spelare. Men i någon mening är deras syn på staden bara en miniatyr av globaliseringen, säger Cao Fei.
Cosplayerkulturen är global på flera sätt. I det kinesiska samhället är cosplayers unika därför att de ställer sig utanför det inrotade Japan-hat som byggdes upp under förra seklets brutala ockupationsår.
Ett hat som ständigt blossar upp i form av stora demonstrationer, attacker mot japanska konsulat och flaggbränning. Kinesiska cosplayers är i motsats till detta besatta av japansk kultur, av animerad film och av den japanska fantasivärlden.
Deras värld har varken kulturell, historisk eller politisk anknytning till nationer.
Krasst sett är cosplayerns världsbild kapitalistisk och cosplayern själv en levande reklamskylt, precis som personen som är utklädd till Musse Pigg på Disneyland.
Ändå finns det skillnader som gör cosplayers till just nya, nya nya människor. Deras förhållande till kapitalismen består i ömsesidigt utnyttjande, de vinner både identitet och uppmärksamhet.
Men har inte alltid någon tjänat på att berätta berättelser? Och är människor som tror på fantastiska berättelser alltid automatiskt offer? Almond Chu får sista ordet:
– Cosplayers spelar en roll de älskar, och jag tror inte att deras verklighet är mindre sann än vår. Verkligheten är vad vi tror på, inte vad vi ser.
Text av Anders Rydell.