Mat som rockar
Förut var det musik eller mode. I dag riktar popkulturskribenterna blicken mot tallrikarna. Gourmet tar en titt på en matjournalistik som poserar lika mycket som den äter.
Publicerad i Gourmet nr 4, 2007. Skriven tillsammans med Klas Ericsson.
”Det här vinet är lite som Filippa K. Som att dricka Filippa K:s blod!!! Det är tidlöst, fint, passar till allt, men är ospännande och opersonligt”, skriver Madeleine Norling i en recension av Penfolds Koonunga Hill Shiraz Cabernet på vinbloggen Sthlm Cru.
På bloggar som Sthlm Cru har en ny vin- och matjournalistik börjat ta form. Med ett språk som hänsynslöst blandar mode, sex, politik, musik och filmreferenser med mat och vin.
Resultatet är en ovanligt spännande språkmix. Och matjournalistik, som länge setts som mossig, svår och gubbig i populärkulturkretsar, har blivit ett av dess allra mest vitala uttryck.
I november förra året släppte Alex Kapranos, sångare i den miljonsäljande skotska rockgruppen Franz Ferdinand, sina samlade matkrönikor i bokform.
Kapranos har sedan ett tag tillbaka skrivit matkrönikor i den ansedda brittiska dagstidningen The Guardian, och det är dessa som har samlats i ”Sound Bites: Eating on Tour with Franz Ferdinand”.
Alex Kapranos bok är ett av de mest tydliga symptomen på den nya trenden. Ätandet har i viss mån blivit det nya skivsamlandet. Eller möjligtvis det som har kommit efter skivsamlandet. För det saknas inte direkt fler exempel.
Härom månaden kom boken ”I Like Food, Food Tastes Good: In the Kitchen with Your Favorite Bands” som sammanställts av Kara Zuaro.
I den tipsar popband som Belle & Sebastian, Death Cab for Cutie och Interpol om recepten på sina favoriträtter. De senare delar exempelvis med sig av en fin cacao rosso.
Och framöver släpper även Plura från svenska rockgruppen Eldkvarn en egen kokbok. Nyheten i sammanhanget är att det i allt större utsträckning är samma folk som brittiske Nick Hornbys bok ”High Fidelity” handlade om som sakta börjat flytta in på matarenan.
I dag skryter man med sina restaurangerfarenheter i betydligt större utsträckning än man skryter om att man har kommit över en sällsynt bootlegutgåva. Sånt kan vem som helst ladda ner gratis.
Vem som helst kan däremot inte få bord på El Bulli, Jean-Georges, The Fat Duck, The Ivy eller ens Esperanto. Det krävs en extra ansträngning, och det gäller inte bara för plånboken. Mat är exklusivt på ett sätt som musik inte längre är.
Förr gick du till en klubb för att det bara var där du kunde höra en viss sorts musik. Det var viktigt för popkulturens behov av identitetsskapande.
Att man gick dit visade vem man var. Maten har börjat ta över den funktionen. Du måste gå till Riche för att smaka på deras fantastiska jordärtskockssoppa.
Ordspråket ”Du är vad du äter” är mer aktuellt än någonsin. Populärkulturen har visserligen aldrig varit främmande för att beblanda sig med mat – minns exempelvis den högerreaktionäre rockaren Ted Nugents klassiska kokbok ”Kill it & grill it”, men det senaste året har det blommat upp massvis med matbloggar, och rent populärkulturella, eller bara kulturella, bloggar har svämmat över med texter om mat i allmänhet och minnesvärda restaurangbesök i synnerhet.
Den som inte har publicerat en bloggpost med minst ett recept per månad räknas knappt. Avsändarna är i förbluffande många fall gamla musikjournalister och kulturskribenter.
Martin Gelin bor i New York och är kultur- och nöjesjournalist med en bakgrund på Nöjesguiden och Aftonbladet. Idag jobbar han för bland annat Svenska Dagbladet, musiktidningen Sonic och killtidningen Café.
Tidigare i år drog han och DJ:n och klubbskribenten Emil Arvidson i gång matbloggen Saffransrok.blogspot.com.
– Jag tror jag blev seriöst intresserad av mat när jag flyttade till New York 2001, eftersom det är så mycket mat här jag aldrig har provat förut, och eftersom matjournalistiken här är så bra.
Man läser Bill Buford i New Yorker och Jeffrey Steingarten i Vogue och Frank Bruni i Times, och till slut vill man skriva av sig.
Det är kanske här den riktigt stora förskjutningen ligger. I hur det skrivs om mat i dag, och vilka som skriver.
I Storbritannien har en krogrecensent som AA Gill blivit en stjärna även på andra sidan Atlanten tack vare sin fyndiga stilistik. Kocken Jamie Oliver slog igenom i en uppsättning kläder från det då fortfarande väldigt hippa klädmärket Duffer of S:t George.
– Mitt 15-åriga jag skulle nog hata mig själv om han visste att jag numera tillbringar en lördagkväll med långmiddagar med ”intressanta” viner från Uruguay, säger Martin Gelin. Som Fran Lebowitz sa: ”Great people talk about ideas, average people talk about things and small people talk about wine.” Hon sa i och för sig dessutom: ”Favourite animal? Steak”.
Krogen har förståss alltid har varit enormt viktig för kulturlivet (se bara minnesböckerna över svenska kulturkrogar som Prinsen och PA & Co), men det nya är alla skribenter som försöka skriva om mat på samma sätt och med samma tvärsäkra stilistik som de tidigare använde om filmer, skivor och
artister.
– Jag vet inte om det verkligen finns något ”intåg på arenan”, säger Martin Gelin, men i så fall skulle väl matjournalistiken förhoppningsvis bli roligare och smartare och mer stilistiskt intressant. I värsta fall blir det en massa töntiga rockjournalister som försöker skriva som Anthony Bourdain.
Just Anthony Bourdains ”Kitchen Confidential” var förstås viktig med sitt råa, opretentiösa språk. Just för att den, som Gelin antyder, väckte en viss igenkänning hos en gammal rockpublik.
Bourdain skriver om mat på samma lyriska vis som rock- och sportjournalisten Mats Olsson skriver om rockgruppen Los Lobos.
Här hemma i Sverige gjorde Mons Kallentoft succé med sin bok ”Food Noir”, som visserligen var elegant men också passade väldigt bra för en publik som plötsligt kunde gotta sig i dramatik och död.
Och förstås en viss snobbism. När Kallentoft skildrar de små manliga sällskapen i Bilbao målar han förstås upp en dröm om den perfekta herrklubben i något mer modern tappning.
Om Mons Kallentoft står på en ganska traditionell grund av fascination för tryfflar och spanska korvar, matkulturens motsvarighet till The Rolling Stones, kan vinbloggen Sthlm Cru beskrivas som desto punkigare.
Här suddas snabbt bilden av den svenske vinjournalisten som en rödbrusig farbror ut och ersätts med studentfyllor och lyriska utläggningar om den ”effekt” vissa viner har på såväl fantasi som kön:
”Vinet var svart som natten och smakade blod. Mensblod. Det var helt super på ett lite mystiskt men självklart enkelt och helt okomplicerat sätt. Det var ungefär som att knulla med en snygg slash cool mulattkille på 25 år”, skriver Madeleine Norling i ett inlägg.
– Vi visste nästan ingenting om vin när vi började skriva; det enda jag kunde om vin var de olika färgerna, att rosé är lömskt och kanske lite av det de pratade om i filmen ”Sideways”. Den filmen fick nog mig att tänka att vin kunde vara något för sådana som mig, sådana som inte spottar ut vinet efter att vi smakat på det, säger Åskar Brickman, som startade Sthlm Cru.
Ni tänjer på gränserna i era vinrecensioner. Vad är egentligen fel på traditionell vinjournalistik?
– Den traditionella vinjournalistiken är alldeles för torr och håller sig inom för snäva ramar. Jag gillar i och för sig Bengt Frithiofsson. Han är riktigt känslosam när han recenserar vin. Fast vinerna han recenserar är ganska äckliga, säger Madeleine Norling.
– Jag tycker egentligen inte att vi har tänjt på något alls. Vi gör bara vad Keith Floyd gör, bara att vi skriver i stället för att göra tv. Vi blir fulla och sedan skriver vi, säger Åskar Brickman.
Populärkulturens ökade intresse för mat kan också förklaras utifrån dess närmast amöbaliknande beteende. Populärkulturen har ett ständigt behov av förnyelse.
Den är besatt av det ”nya”, ”det senaste”, ”det originella”. När det har blivit allt svårare att skriva originellt och nytt om musik eller film har man sökt sig till nya områden.
De senaste åren har mode alltmer ersatt musik som populärkulturens viktigaste uttryck. Även andra områden har blivit intressanta, inte minst mat.
Ett intresse som troligen även har samband med en allt större medvetenhet om matens politiska, miljömässiga och sociala betydelse, som till exempel nått oss via böcker som ”Fast Food Nation” och dokumentärer som ”Super Size Me”.
Intresset kan säkerligen också förklaras av att Sverige fått en allt rikare restaurangkultur och en ny generation som har råd att utnyttja den.
En generation som har lättare att referera till att ett vin smakar som Filippa K än att smaken är ”uppenbart maffig med motsträviga tanniner”, som DN skriver.
En av de första svenska kulturjournalister som tog steget fullt ut och började skriva kokböcker var Jan Gradvall. I slutet av åttio- och början av nittiotalet var han med och introducerade espresson för tidningen Nöjesguidens läsare.
Där filosoferade han även om biffar. Artiklarna blev väldigt uppmärksammade, inte minst för att de skrevs av en journalist som lika gärna diskuterade skivbolaget Def Jam som kött.
Dessutom var de formulerade på ett språk som en målgrupp som annars var mer intresserade av sneakers faktiskt kunde förstå och uppskatta.
Snart femton år senare har Jan Gradvall skrivit en lång rad böcker åt bland annat ICA bokförlag, om allt från kakor till barbeque. Ofta med en grund i det amerikanska köket.
– När man först börjar skriva om popmusik vill man stå längst framme vid scenen. Ju längre man håller på, desto längre bak i lokalen hamnar man. Till slut sitter man i restaurangdelen. Med ett svällande midjemått, säger han.
– Så en förklaring är förstås åldrandet. En annan är att när man utforskat precis allt inom musik och film så öppnar sig gastronomin som något nytt.
Jan Gradvall ser enbart positivt på utvecklingen att allt fler kulturskribenter börjar skriva om mat. Det kan till och med vara något av en nödvändighet.
– Förhållandet till mat i media i dag påminner om förhållandet till musik i början av 1970-talet. Avancerad och närmast vetenskaplig kokkonst hyllas förbehållslöst på samma sätt som symfonirock gjordes då. Ju mer komplicerat, desto bättre. Man håller upp ett provrör med reducerad anka mot ljuset och tycker det är bländande katalansk kokkonst. Eller häpnar över glass som smakar bacon & ägg. Varför då? Det behövs någon som tar allting tillbaka till rötterna igen och ställer just den frågan. Det är därför jag gillade Bill Bufords bok ”Hett” så mycket. Den gör för gastronomin och matjournalistiken vad Ramones första album gjorde för rockmusiken.
Text av Anders Rydell och Klas Ericsson.