King of Kong
Seth Gordons dokumentärfilm "King of Kong" är arkadvärldens svar på "Rumble in the Jungle". Absolut nördbrutalitet.
Publicerad i Café, november 2007.
I årets bästa dokumentärfilm säger en långhårig och löjligt självsäker man med osannolikt ful slips: “The average “Donkey Kong” game doesn’t last a minute. It’s absolute brutality.”
Citatet sammanfattar stämningen i regissören Seth Gordons dokumentärfilm ”King of Kong; A fistful of Quarters” som är något av arkadvärldens svar på ”The Rumble in the Jungle”, men ofattbart mycket roligare. Filmen handlar om två mäns bittra kamp om världsrekordet i ”Donkey Kong”.
På ena sidan står geniförklarade Billy Mitchell, utnämnd till ”the Gamer of the Century” och som har hållit ett oslagbart ”Donkey Kong”-rekord sedan 1982. Han har även spelat världens mest perfekta "Pac-Man”-spel och byggt en förmögenhet på sås.
På andra sidan på står Steve Wiebe, en man som i princip har misslyckat med allt i sitt liv, sin musikkarriär, sin sportkarriär och fått sparken från sitt jobb på Boeing. Han sätter sin sista självkänsla till en enda sak; att slå Billy Mitchells oslagbara ”Donkey Kong”-rekord.
– Vi letade efter en historia i arkadvärlden. När jag var liten besökte jag Funspot i Kalifornien varje sommar och visste att det fanns unika berättelser i den världen. Vi följde faktiskt flera historier samtidigt. Historierna om "Pac-Man”, ”Centipede” och ”Q*bert” är fantastiska, men ”Donkey Kong”-historien utvecklades bortom vad vi kunde föreställa oss.
”King of Kong; A fistful of Quarters” är inte bara en löjligt hemtrevlig dokumentär om medelålders nördar som kallar varandra Jedikrigare utan utvecklas under historien till en allt mörkare historia av konspirationsteorier, fusk, personliga misslyckanden, tragisk nostalgi och livslång rivalitet.
– Både Steve och Billy har ett komplicerat förhållande till sitt förflutna. Billy vill leva upp till bilden av geniet som startade 1982 när han började slå rekord i arkadspel. Steve vill fly sitt förflutna och känslan av att han alltid är killen som hamnar på andra plats.
Jag läste att ni studerade ”Pumping Iron” som förebild. Vad har brunbrända bodybuilders gemensamt med ljusskygga arkadnördar?
– Båda filmerna handlar om tävlingens psykologi. Om att ha en vinnare eller förlorare-instinkt. Jag tycker att filmerna är närmast identiska på det sättet.
Vad är egentligen så speciellt med ”Donkey Kong”?
– Det är det absolut svåraste klassiska arkadspelet och förmodligen det svåraste spelet någonsin alla kategorier. Det geniala med ”Donkey Kong” är att det är väldigt enkelt att förstå men nästan omöjligt att bemästra. Det krävs enormt mycket talang, träning, strategi. Men det räcker inte, det krävs djup intelligens. Det finns bara två personer i världen som har kapacitet att klara spelet. Det är Steve och Billy.
Se trailern:
Text av Anders Rydell.