Eric Ericson
Eric Ericson har ingen yrkestitel, men han skulle kunna kalla sig både designer, författare och konstnär. Senare i vår kommer satirboken Så funkar samhället som har sin grund i ett radioprogram som Sveriges Radio stoppade.
Artikeln publicerades i tidningen Demo, vintern 2009. Artikel skrev tillsammans med Klas Ekman.
Demopedia
Vem: Eric Ericson, född 1972. Sveriges mest in¬tressanta mångsysslare.
Karriär: Eric Ericson slog först igenom med böckerna Brev till samhället och Brev till utlandet där han skick¬ade mer eller mindre galna brev till en massa olika offentliga instanser och företag. Han har också uppmärksammats för sin 21 meter långa stads-illustration Panorma, designat tvådimensionella vaser för Svenskt Tenn och byggt ett miljonprogramskomplex för fåglar på Kulturhusets tak i Stockholm.
Aktuell: I vintras kom premiärnumret av den ekologiska tidningen Farm, ett projekt han gör för Lantmännen och som påminner en smula om den klassiska Benetton-tidningen Colors när den redigerades av Oliver Toscani. Under hösten har han också släppt boken To Mr Cheng, där han skickat diverse olika märkliga föremål till en boxadress i Berlin.
Kommande:En foto-bok om den antika staden Palmyra. En bok om NK-designern Axel Einar Hjort tillsammans med Christan Björk och Thomas Ekström och satirboken Så funkar samhället som har sin grund i ett radioprogram som Sveriges Radio stop-pade.
Anders Rydell: Du släppte i höstas boken To Mr Cheng där du testar vad som går att skicka med posten. Vilken grej var svårast att få skickad?
– Den enda gången det blev problem var när jag försökte posta en skyltdocka från Kungsholmen. Det var en tant där som blev oerhört förolämpad av att någon bara kom på tanken att komma in med en hel skyltdocka till Posten. Och då hade jag inte ens tänkt göra en bok av det. Jag var bara intresserad av vad som gick att posta och vad som kom fram.
Klas Ekman: Så du postade en hamburgare…?
– Hamburgare kan du posta, det är bara att skriva adressen på den och lämna in.
Klas: Det blir på sätt och vis din tredje brevbok. Skulle man kunna kalla dig en postexpert?
– Egentligen är jag intresserad av hela logistiken. Jag är så förundrad över hur allt fungerar, att brevbäraren gör sitt jobb, bara en sån sak som att folk går till jobbet är fascinerande för mig. Att hela samhället fungerar, att alla göra sin plikt, att vi är såna jävla myror.
Anders: Är det den där djuriska sidan som du tycker är så intressant hos
människan?
– Jag tycker att det är intressant att vi tror att vi är fria. Men det är vi inte, försök bara att göra något annat i tre månader. Det går, men det får snabbt enorma konsekvenser, du blir av med lägenheten, kan inte ta lån… Vi är fast i samhällets skruvstäd, enda sätten är att vara extremt rik eller sitta på en stubbe i en skog, utanför samhället.
Klas: Är det vad din bok Så funkar samhället kommer att ta upp?
– Den är svår att beskriva, men det blir en slags bok med saker som kunde vara sanna. Det är kanske satir, men den ligger väldigt nära verkligheten. Som att vi har ett förslag på en kristen märkning. Vi har tänkt oss en symbol på Nike-skor som garanterar att arbetaren som gjort dem är döpt. En annan grej är en budskapsmodul, som ett litet bås där du får ta emot reklambudskap från en reklamfinansierad snabbmatskedja. Lyssnar du på budskapen får du äta gratis. Det känns väl inte så främmande?
Anders: Jobbar du med reklam numera?
– Ytterst lite.
Anders: Vad lever du på?
– Jag undervisar och håller föreläsnin¬gar, bland annat på Beckmans.
Anders: Hur definierar du dig själv? Vad har du för yrke?
– Det är en skitsvår fråga. Jag vet faktiskt inte.
Klas: Känner du att du i dina böcker förvaltar ett arv från Marcel Duchamp och Robert Aschberg?
– Haha, nej absolut inte.
Klas: Okej, ville bara nämna dem i samma mening.
Anders: Men hur uppstår egentligen dina idéer?
– Det kan vara hur som helst. Det kan hända att jag drömmer fram saker. Förra veckan drömde jag om att jag körde bil genom Libyen. Så nu har jag anmält mig till körskolan. Jag har alltid varit helt ointresse¬rad av att ta körkort, men nu måste jag åka bil genom Libyen.
Klas: Hur vet man att en idé är bra?
– Det vet man aldrig. Sedan kan man göra idéer bättre eller sämre. Man kan komma på idén att göra en bok om den antika staden Palmyra. Men det finns tusen sätt att göra det på.
Anders: Hur kom du på just den idén?
– Det var när jag såg staden. Jag har alltid varit intresserad av ruiner. Det är ett så otroligt fascinerade ställe. Jag hade inte sett några riktigt bra bilder på Palmyra. Men när jag kom dit och såg ruinerna var de fantastiska. Ljuset, färgerna, ruinerna var otroligt fascinerade. Platsen är inte heller sabbad av massturism. Jag har nog varit där tre eller fyra månader allt som allt.
Klas: Bönder, naturen, ruiner, kommuner och post. Grundar sig alla dina intressen i någon slags konservativ värderingsgrund. Du verkar mest vara intresserad av döda eller döende institutioner?
– Njaa, det är nog hela samhällsgrejen. Jag tycker det är intressant att saker och ting har sin uppgång och sitt fall.
Anders: Är det alltså där som intresset för Palmyra kommer in?
– Ja, men även med Axel Einar Hjort som jag gör en bok om just nu. Han hade tio år som var hans glansperiod som designer på NK, sedan gick det åt helvete. Det var verkligen uppgång och fall. Allt har sin tid. Det är läskigt. Idag vet man inte så mycket om honom, han hade inga barn. Det har varit supersvårt att hitta information om honom, vilket är rätt märkligt. NK var ju typ Cappellini på den tiden. Han gjorde bland annat en 300 kvadratmeter stor monter med möbler på världsutställningen i Barcelona 1929. Sedan gjorde han massor med grejer till Stockholmsutställningen 1930. Och den dyraste 1900-talsmöbeln som sålts i Skandinavien är ett Hjortskåp som såldes för en halv miljon på Bukowskis 2002.
Klas: Den här uppgång och fall-tanken… Är du egentligen något av en domedags-profet?
– Nej, men det är också intressant hur sårbart vårt samhälle är. Hur lätt allt skulle falla. Om inte elen skulle fungerar på tre dagar skulle allt kollapsa, men det har vi glömt bort. Precis som människorn i Palmyra glömde på sin tid. De bodde i den vackraste staden i främre orienten. De trodde att deras stad skulle vara för evigt. Sedan ändrades handelsvägarna efter ett krig och samhället kollapsade. Man blir bortskämd och så helt plötsligt är man körd.
Anders: Har du inte funderat på att bli arkeolog?
– Jo, om det hade varit år 1860 så hade det varit supercoolt. Men att sitta längs E4:an och gräva ut en jävla stenåldersby är inte så spännande. Kanske om man fick jobba för British Museum eller något. Men i Sverige, det verkar så jävla tråkigt.
Klas: Är våra ruiner inte intressanta?
– Vår historia är inte så intressant. Vi lärde oss skriva 800 efter Kristus. När man stiger ur bilen här i Sverige finner man en liten fornminnesskylt som anvisar till en liten stenhög där man funnit en liten sketen spjutspets medan man i Syrien finner man korintiska kapitäl som bara ligger där. Det är lite mer intressant.
Anders: Vad är vår akilleshäl idag?
– Växthuseffektens påverkan på ekonomin. Vad händer om vattenivån stiger 35 centimeter vid kusterna och folk paniksäljer sina hus? Då rasar banksystemet. Och vad händer om banksystemet rasar? Då kommer ingenting… Vi lever i en tid då allting, hela samhällets framtid, avgörs tror jag.
Klas: Du har någon gång sagt något om att företagens ökade makt håller på att ge oss en helt ny sorts kommunism, kan du utveckla det där?
– Gå in på Ica, allt som säljs ägs av Craft Foods. Är inte det kommunism? Fick även den känslan när jag flög med Ryanair för första och sista gången och satt där i de hårda plastsätena med all färgglad reklam. Och sedan blev man avstjälpt i Skavsta tre på natten och om man missade flygbussen fick man vänta tills nästa dag. Jag skulle kalla det för någon slags tutti-frutti-kommunism. Det är som Sovjet fast med mysigare färger.
Klas: Är det inte dags för dig att starta ett eget samhälle som Nietzsches syster gjorde med Nya Germanica.
– Det skulle jag verkligen vilja göra. Jag har ofta tänkt på hur lång tid det skulle ta att bygga upp en civilisation. Tänk att du spolas iland på en ö, hur lång tid tar det innan man kan bygga en cykel? Man måste framställa malm och stål, en jävla process.
Anders: Hur lyckas du ro iland alla dina projekt?
– Det gör jag inte, en del lägger jag ner. Men annars så är jag seg. Jag ger mig inte. Palmyra-boken har jag jobbat på i 12 år.
Anders: Är det en besatthet?
– Ja, jag är besatt av att göra sakerna på mitt sätt.
Klas: Men din bok Panorama, en 21 meter lång teckning av en stad… Är det ett konstverk eller ett sjukdomstillstånd? Det är ju så maniskt?
– Haha. Jag ville bara förmedla känslan av en enorm stad.
Anders: Hur lång tid tog det att rita den?
– Jag satt och ritade i tre år.
Klas: Det måste ha ställt till enorma problem, gick det fortfarande att hitta rätt sorts penna?
– Nej, faktiskt inte. De tog slut två tredjedelar in i arbetet. Jag hade köpt ett lager med pennor men de räckte inte. Och när jag skulle köpa nya var de slut överallt, så jag var tvungen att kontakta fabriken i Japan. Dessvärre hade den tillverkningsmaskinen för de pennorna gått sönder. Men jag lyckades hitta pennans agentur, och de ringde runt till återförsäl¬jare och lyckades hitta ett parti som de fick tillbaka och kunde sända mig.