Gunilla Pontén
”Livet är för kort för att se jävlig ut”, säger Gunilla Pontén – modeskaparen som startade ungdomsmodet i Sverige och som är ständigt aktuell med nya kollektioner för folk som vägrar klä sig tråkigt.
Publicerades i tidningen Demo, mars 2009. Intervjun är gjord tillsammans med Klas Ekman
När vi träffar Gunilla Pontén visar hon något som bara kan beskrivas som en mild tendens till oro över en intervju i Sveriges radios modeprogram Stil.
– Jag svär ju något så förbannat. Alldeles innan intervjun var jag upprörd över ett missförstånd i samband med en fotografering och jag tror att lite av det kan ha kommit med. Jag har temperament och säger alltid vad jag tycker, till exempel om att äldre kvinnor ofta är fult klädda nu för tiden. Jag är väl inte så politiskt korrekt som alla andra.
Klas: Tycker du att alla andra är det?
– Samhället är otroligt ensidigt. I dag får man inte säga något om någon, och ingen säger sanningen. Som det svenska modeundret, där det framstår som att vårt land är ett stort modeland även i resten av världen. Men där vet de inget om våra märken, de känner möjligtvis till Björn Borg som tennisspelare.
Anders: Men är inte du van vid att väcka reaktioner?
– Jo, jag startade ju tonårsmodet någon gång på 1800-talet (1949). Och folk både hatade och älskade mig. Gubbar och kärringar spottade efter mig, så upprörda var de över mina kläder. Det berodde på att jag blev så känd och visade kläder i modetidningar, det gick ut i hela norden. Så samtidigt fick jag skriva autografer när jag gick på gatan. Kan ni förstå det?
Klas: Vad hade du på dig?
– Jag hade platta ballerinaskor, en så kallad Pontihatt och ett matchande schackrutigt snörliv och svarta strumpor, alla andra hade tantskor och bruna strumpor och trista kläder överhuvudtaget. Inga ungdomskläder fanns att köpa.
Anders: Hur uppstod ditt klädintresse?
– Det är medfött, jag jämför mig med någon som skriver en dikt. Det kommer bara inifrån. Och för mig startade det redan som 13-åring, när fina damer klädde sig i rävboa och hade svinrygg och fula lockar. Det var det enda modet som fanns. Själv gillade jag Lauren Bacall och Katharine Hepburn. Deras skjortor och långbyxor var ju en sensation! Men i Skövde där jag gick min flickskoletid och även i Stockholm var jag ensam tillsammans med Kerstin Lokrantz. Vi var till och med ensamma i Europa, för när jag for till Paris fanns det bara små tanter där med, men där blev man uppskattad till max. Jag skulle flytta till Paris, men blev som vanligt kär i någon man i Sverige i stället.
Klas: Blev inte du upptäckt av Marianne Höök?
– Marianne Höök var chefredaktör eller moderedaktör på Damernas värld, jag minns inte riktigt vilket. Hon skrev det bästa som någonsin skrivits om mig, för hon såg igenom mig och såg den lilla tokan i mig. Hon såg att jag var så långt före alla andra och ingen vanlig liten modehoppa.
Anders: Hur gick det till?
– Hon kom fram till mig på gatan och sa: ”Men lilla vän, vem är ni? Kom upp till oss på Damernas värld”. Jag gick på Beckmans, att bli fotomodell hade jag inte riktigt tänkt mig.
Klas: Vad hade du på dig?
– Vita damasker, loafers, en smårutig veckad tweedkjol, kavaj och en liten mössa med skärm. Jag såg lite ut som Lauren Bacall.
Anders: Var hittade du alla kläder om Sverige var så tråkigt?
– Det gick inte att köpa något. Skräddare sydde kavajer och skor färgades på skinn-färgeri.
Klas: Hur tycker du att svenskarna klär sig idag?
– Jag hatar sportmodet. Folk går omkring med stora ryggsäckar, och få klär upp sig. Faktum är att folk ser ut som kloner. De har bara jeans och något det står Everest på. De skulle kunna spela tennis i sina kläder. Och det handlar inte om ekonomi, sportkläder är ju dyra. Det skrivs väldigt mycket om mode i Sverige, men det syns inte på gatan, går man däremot på Ellegalan kan man få se underbara små skapelser.
Anders: Är vi märkesfixerade?
– Det kan man gott säga. Fast gubbar och tanter är ju tråkigast, för de bryr sig inte alls i allmänhet. Jag förstår inte folk som inte klär upp sig åtminstone lite grann, det är människor som man tror lika gärna skulle kunna äta på tidningspapper hemma i stället för på porslin. Tur att mina härliga kunder finns som både sminkar sig och klär sig läckert och tycker att livet förlängs med lite färg och form. Livet är för kort för att se så där jävlig ut.
Klas: Men var det verkligen bättre förr?
– På 80-talet hade jag 15 affärer, vilket i och för sig var galet och till slut inte bar sig, men de var fina med trapetser i taket och jag sålde snygga stickade klänningar och snörliv i 15 färger. Alla tjejer köpte, köpte, köpte. Punkarna kom och handlade knallrosa västar i siden. Arkitekterna köpte stora svarta sjalar. Den vanliga kontors-människan syntes knappt på gatorna. Det var en jävligt rolig stadsbild. Men på 90-talet började den förbannade sportklädseln och tyvärr gick vi i konkurs efter fem år på grund av vår djärva satsning.
Anders: Hur orkar du fortfarande hålla uppe intresset för modet?
– Jag är passionerad helt enkelt. Och jag ser alltid nya lösningar, jag sitter jämt och ritar. Jag tycker att min höstkollektion är snygg. Och min kommande vår, den ska bli fantastisk.
Klas: Finns det några svenska märken som du gillar?
– Fifth Avenue Shoe Repair är så begåvade. De gör experimentella grejer som tilltalar min konstnärliga ådra. Jag gillar sättet de jobbar med material och form, och hur de sätter ihop det till en helhet som är perfekt. Jag tänker på kompositionen, hela arkitekturen.
Anders: Det låter lite som dina egna kollektioner?
– Jag har det i mig, men det är livsfarligt att släppa fram det för mycket. Jag måste ju sälja. I Sverige kan man inte göra kontroversiella plagg som kostar 50 000 kr som Fifth Avenue Shoe Repair, även om det också har en mer bärbar linje. Jag skulle gärna vilja, men jag kan inte.
Anders: Du verkar inspireras mycket av arkitekturen, men hur tycker du att arkitekter klär sig?
– Bra arkitekter har en särskild stil och de är ofta svartklädda. Folk tycker att det är tråkigt, men det är djärvt! Svart är sensuellt, sexuellt, sorgligt, tråkigt och så otroligt distinkt och grafiskt. Det är suveränt! Och är det dessutom skuret i asymmetriska former och med spännande linjer är det en riktig höjdare. Då finns det ingenting som svart. Och det tycker jag är underbart för jag gillar inte lullull.
Klas: Vad betyder egentligen kläder för en person?
– Åk T-bana och se hur trötta folk ser ut i sina sportkläder. Vardag och fest går inte ihop. Själv har jag ofta lite svart glitter på mig. Jag har sett många av mina kunder leva upp när de köpt något som de verkligen klär i. Jag har fått brev om hur deras liv förändrats. Det är roligt, och allra roligast är alla de som haft sorg och uppmuntrats genom kläderna. Har man något snyggt på sig är saker inte riktigt lika deppiga längre. Det långa lockiga hårmodet är också fasansväckande på äldre damer framförallt. Klipp en snygg frisyr, ta på lite läppstift och ögontusch – det räcker.
Klas: Tror du rentav att läkare skulle kunna skriva ut snygga kläder eller en bättre frisyr i stället för antidepressiva medel?
– Det är farligt att säga något sådant, men en vanlig väderdepression försvinner definitivt.
Anders: Du har aldrig funderat på att göra kläder till män?
– Det är intressant, jag skulle gärna göra karlkläder. Eleganta fräcka kläder, men i det eleganta skulle det finnas en överraskning. Jag tänker mig en strikt kavaj med en kanin i tonen svart inbroderad på bröstfickan, så att man knappt ser den. Och sen en liten svart omlottkjol under kavajen och raka svarta byxor?
klas: En kjol?
Gunilla till Anders: Är du homosexuell?
Anders: Eh, nej.
– Det syns på dig att du inte är det. Skjortan skulle vara vit, öppen och ärmarna oknäppta. Den skulle vara klassisk, inga blommiga mönster eller något annat urtråkigt.
Anders: Känner du dig aldrig trött på att göra kläder och den ständigt ombytliga modebranschen?
– Jag har gjort allt! Jag har skrivit bok, gjort kläder till män, kvinnor och barn samt teater- och filmkläder, dessutom glasögon, mattor och nu tapeter! Då blir man aldrig trött och jag har massor kvar. Det är euforiskt! Jag måste leva i minst 50 år till. Idag är vi så fixerade vi åldrar. Hemma hos mina föräldrar umgicks man alltid över generationsgränserna, det var väldigt roligt. Idag är det tyvärr inte så, vilket jag inte förstår. Jag definierar mig inte utifrån en ålder. Jag är 15, 20, 30 och 40 – men också 79 år. Det finns fortfarande kvar passion, men det tror inte yngre att man kan ha.
Anders: Hur behåller man passionen?
– Det kan du inte fråga, du får lära dig genom att bli dökär. Då är man ju inte klok och killarna jag har varit tillsammans med har dragits med i det. Det är inget jag är stolt över, men jag har fyra barn med fyra olika män. Det bara blev så.
Klas: Hur länge tänker du fortsätta att jobba?
– Jag ska jobba tills jag dör, om jag inte blir sjuk i huvudet. Jag känner mig fortfarande ung, jag känner mig som när jag var fyrtioåring. Men jag har bott i fel land.
Klas: Var skulle du bo då?
– I Paris förstås. Inte i Frankrike, i Paris! En gång blev jag erbjuden ett designjobb på Elle och skulle flytta dit, men jag blev kär i nån karl och sedan blev det barn och tiden gick. Det var fegt av mig att inte nappa ändå. Där hade jag haft en helt annan publik.
Anders: Vilken är ditt livs största framgång?
– KTH:s stora pris som jag fick ifjol är en fantastisk sak. Jag har aldrig varit så stolt i hela mitt liv. Jag fick det för att ha skapat tonårsmodet och för att jag har en helt egen stil. Det jämfördes med att ha upptäckt en molekyl. Om 40 år kanske någon annan svensk kan konkurrera med mig på den punkten, men inte tidigare.