Galenskaparen
När Anna Odell gick ut på Liljeholmsbron i Stockholm i januari klev hon in i ett etiskt gränsland som har skakat konstsverige. Konstnären fick den första stora intervjun.
Artikeln publicerades i Konstnären nr 1, april 2009.
Sent en kall onsdag i januari utspelade sig årets konstverk. Få var där, men alla skulle komma att tala om det. Det var en händelse som fick konstkritikerkåren att svälla, kvällstidningssvärtan att blöda och bloggarna att bäva. Publiken denna dag bestod inte av de vanliga konsthalls och galleribesökarna. En handfull förbipassande intog ofrivilligt scenen på Liljeholmsbron den 21 januari. Skådespelet kunde börja. En ung kvinna, som precis som alla andra i rask takt skyndade över bron i den isande vintervinden, stannade plötsligt. Och började agera. Publiken skulle nog beskriva hennes beteende med ord som ”märkligt”, ”udda” och ”sinnesförvirrat”. Hade hon lagt scenen några kilometer nordöst, låt oss säga på Sergels torg, hade nog få ryckt på ögonbrynen. Men på denna bro av sliten asfalt och betong stannar man inte frivilligt. När kvinnan började ta av sina kläder rådde inte längre någon tvekan. Hon lät dem singla ner i Liljeholmsvikens vatten.
Det dröjde inte länge innan scenen stormades. Polisen. Så långt är alla överrens. Men sedan uppstår förvirring. Sanningen slirar. En del påstår att kvinnan försökte hoppa från bron. Att hon var aggressiv och gjorde motstånd. Själv säger hon att det var polisen som var våldsam. Hoppa, det försökte hon inte. Kvinnan omhändertogs och forslades i polisbil över till
Kungsholmen och S:t Görans akutsjukhus. Där, påstås det efteråt, slog hon personalen och spottade dem i ansiktet. Hon spändes fast i en säng och injicerades med lugnande.
Dagen efter, torsdagen den 22 januari, fick jourhavande läkare ett manus i hand i form av en projektbeskrivning. Anna Odell gick hem. Skådespelet var över. Men alla är inte överrens om vad som faktiskt hände på scen. En månad senare sätter sig Anna ner i den bruna Ikea-soffan på mitt kontor i Gamla Stan. Hon är eftertänksamt och lugn, men säger sig egentligen vara stressad. Inte av den mediala uppmärksamheten, utan för att hinna klart med sitt slutprojekt till utställningen på Konstfack den 12 maj.
– Allt har blivit mycket mer komplicerat sedan det kom ut i media, säger hon.
Hon vill vänta med att berätta om projektet, som hon liknar vid en halvfärdig målning, där alla färger ännu inte är på plats. Istället är hon här för att tala om konst, konservatism, media och om sig själv. Inte sedan La rs Vilks Mohammed-teckningar häromåret har konst varit en så medial angelägenhet, eller en konstnär så jagad och ifrågasatt. Skällsorden har haglat över konsteleven Anna Odell. Hon har kallats snorunge, pajas och idiot. Anna Odell har tryckt på en känslig punkt i offentligheten. Hon har klivit ut i ett etiskt gränsland. Hon har inte bara svärtat nyhetspapper utan interna utredningar, förundersökningar och kommande forskningsrapporter. Det har till viss del varit ett spel bortom hennes kontroll. Hon skrev introt, sedan brakade crescendot loss.
Hur uppdagades händelsen? Som jag förstår det så skulle det inte komma ut förrän vid konstfacks vårutställning i maj?
– Det var när Aftonbladet ringde mig på lördagen samma vecka. Vem som hade tipsat dem vet jag inte, de har ju källskydd. Men jag misstänker att det var överläkaren David Eberhard. Jag kan inte bevisa någonting. Men han var ju där direkt och kommenterade. Först sa han att ”Anna Odell försökte slåss och bitas”. Två dagar senare hade det ändrats till ”Anna Odell har slagit och bitit personalen och spottat dem i ansiktet.” Men även om jag har simulerat så har han förmodligen brutit mot journallagen. Hur många andra simulerar inte i psykvården? Det är okej att simulera för att få tabletter, men inte för att göra konst.
Hur reagerade du när de ringde?
– Jag hade precis kommit hem från S:t Görans, och någon av medicinerna jag hade fått var långtidsverkande. Så jag var ju ganska drogad. Jag hade inte heller riktigt hunnit landa efter händelsen, som var otroligt jobbig på många sätt. Jag blev överrumplad av att någon läckt till media. De sade att de hade fått uppgifter om att jag hade agerat psykotiskt uppe på Liljeholmsbron och hotat med att hoppa. Det har återkommit på många ställen och är helt fel. Jag hotade aldrig att hoppa. Det är nog något som Konstfack har tyckt varit jobbigt. Att det har stått i media att jag hotat med att ta livet av mig. Det är många ute i samhället som har blivit kränkta av det. Människor som haft anhöriga…
Men du ville inte tala i media alls till en början. Varför?
– Jag stod på mig några dagar. Konstfacks jurist blev inkopplad fort, och de ville inte att jag skulle uttala mig. Jag kände att de på Konstinstitutionen hade stöttat mig hela tiden så jag lyssnade på dem. Det var lite skönt, då slapp jag vela så mycket fram och tillbaka om vad som var bäst att göra när man beskylldes för att vara oansvarig. Sedan har jag själv kommit fram till att det också är ett sätt att ta ansvar gentemot de människor jag ”lurat”.
På vilket sätt?
– Om jag skulle gå ut för tidigt så skulle hela konstverket vara i onödan. Det obehag jag utsatt dem för. Jag ville inte gå in i en försvarsposition innan jag visat mitt verk. Det kan bli så himla tokigt. Men jag anser ju, och tror det är så lärarna också tänkt, att med min avsikt och min utgångspunkt i det här så har nyttan uppvägt det som var etiskt tveksamt.
Du kände dig ändå tvungen att ingripa?
– Jag blev bara så chockad att jag blev anklagad för att ha slagits. Jag har aldrig varit våldsam i hela mitt liv. Jag var tvungen att reagera.
”Snabbt och motståndslöst har en viss beskrivning av ett händelseförlopp etablerats i medierna; berättelsen har övertagits, upprepats och snart kommit att få rollen av gängse sanning och historieskrivning”, skrev några av dina lärare på DN Kultur. Håller du med?
– Verkligen, det är David Eberhards lögner som fått bli sanningen. Men det har i slutändan varit positivt för mitt verk. Det var värt det här. Jag har inte mått så dåligt av det, och det har inte påverkat mig så mycket. För det mesta har jag mått ganska bra. Det kommer bli så tydligt senare hur fel många har haft. Människor som skapat en sanning som kommer visa sig vara helt felaktig.
Du har blivit utsatt för det som man brukar kalla ett mediedrev. Beskriv den upplevelsen.
– Det har varit sjukt mycket. Men jag mår bra av att det händer mycket. Jag hann aldrig riktigt bearbeta den psykiskt jobbiga upplevelsen av att bli intagen på S:t Görans. Så på sätt och vis var det skönt att det var kaos. Jag vill inte dra ner Konstfack i skiten, men för mitt projekt och förhoppningsvis för Konstfack i framtiden så har medieuppmärksamheten varit bra. Mina åsikter om akutpsykvården har bekräftats av hur de har reagerat.
Det har skrivits mycket känslostarkt om ditt projekt. Hanne Kjöller skrev om hur hon själv hade räddat en självmordsbenägen kvinna.
– Det var en tjej som hon hade räddat före jul. Sedan beskriver hon hur jag driver med dessa människor. Att hon inte kunnat förstå att jag hade en tanke med det jag gjorde. Att det inte handlade om att vara mediekåt. De flesta konstnärer har ju faktiskt ett syfte med det de gör. Och när det har framgått att jag hade stöd från Konstfack så borde det vara tydligt. Jag hade förväntat mig mer, inte minst från henne. Jag har blivit förvånad över att så många tänker så kort. Jag tror många som har uttalat sig kommer att känna att de har gjort bort sig senare.
Varför har det fått sådan uppmärksamhet?
– Jag tror att det har med mixen av konst, skattepengar och psykvård. Och att människor har blivit lurade, till råga på allt av en tjej. Tillsammans bidrar dessa ingredienser till en bomb.
Vad säger du om anklagelserna om att du bara är en effektsökande konstnär?
– Det går ju inte ihop med hur jag agerat. Det är väl konstigt att den här mediekåta konstnären inte har dykt upp i varenda tidning och varenda teveprogram? Jag hade ju kunnat vara med hur mycket som helst, egentligen. Om jag hade velat.
Finns det inte en lockelse med media då? Alla konstnärer vill väl nå ut med sin konst?
– Det är en jävla massa slit att vara konstnär, då kan det såklart ibland vara roligare att sitta och prata med journalister som är jätteintresserade av det man gör. Det blir det en kamp mellan vad man bör göra och vad man vill göra.
När bestämde du dig för att bli konstnär?
– När jag var liten sa folk i släkten att ”Anna, hon är vår lilla konstnär” för att de tyckte jag var så duktig på att rita. Jag tyckte det var hemskt. Jag ville absolut inte bli konstnär. Jag tror det hade mycket att göra med i den skola jag gick i Enskede. Där var inte kultur något som man prioriterade. I min klass fanns inga kulturmänniskor.
När ändrade du dig?
– Det var nog i högstadiet. För mig har alltid lek och konst hängt samman. Nu menar jag inte att konsten är en lek, utan ett jobb. Men konsten är ett sätt att förhålla sig till livet som liknar leken. Fantasin spelar en viktig roll, och att låta fantasin ta plats och vara fri. Den friheten finns inom konsten. När jag kom upp i tonåren och man skulle sluta leka så var det en katastrof för mig. Det var en skräck när jag började inse att mina vänner plötsligt tyckte att det var löjligt att leka. När jag nådde den åldern att det inte gick att leka längre… och jag ännu inte hade funnit konsten, så var det som att leva i ett vakuum. Jag visste inte hur jag skulle finnas till.
Så konsten var en förutsättning för att leva?
– Ja, när jag långt senare hittade konsten på riktigt, det var då jag kände att jag kan ju faktiskt leva. Det var ett sätt att hantera livet på. Jag klarar inte av att göra det på det vanliga sättet. Jag har väl ett handikapp, eller andra förutsättningar beroende på hur man ser det.
Är det friheten som är viktig?
– På sätt och vis är det väl en flykt från verkligheten. En lek när man var liten, ett jobb idag. Jag har en frihet att göra nästan vad jag vill. En möjlighet att göra det jag brinner för som jag är fri i, precis som i leken. Det finns inga mallar som man måste passa in i. Sedan finns det såklart koder också inom konsten, men de är friare och mer accepterande än på andra ställen.
Är inte din lek provocerande då?
– Jo, jag har väl upptäckt på senare tid att det jag gör är sådant som människor kan bli provocerade av. Men jag har inte känt så, det är inte provokationen i sig som är drivkraften. Jag utgår från egna erfarenheter och intressen och vill lyfta fram motsättningar.
Du började som skulptör, när gick du över till performance?
– Det var mer på hobbynivå. Jag mår jättebra när jag arbetar med händerna, men det jag gör nu är stimulerande på ett annat sätt, mer intellektuellt.
Har du några referenser i ditt projekt?
– Pål Hollender och hans sätt att arbeta intresserar mig. Sen har jag intresserat mig för Oleg Kulik. Men mest ur en tidsaspekt, som när han agerade hund på Färgfabriken. Han fortsatte att spela hund även efter att polisen gripit honom. Tiden är intressant; hur länge behöver man gå in i en roll får att visa på någonting, och hur länge orkar eller kan man spela en roll?
Du gjorde ett annat verk förra året som relaterade till psykisk sjukdom. Berätta om det.
– Ja, det ställdes ut på Konstfack. Jag gjorde det tillsammans med Vera Sjunnesson som går i min klass. Det handlade om min farmor som är paranoid. Vi hade en idé om att vi skulle hjälpa henne i hennes möten med människor. Men vi misslyckades med att ta henne på allvar. Så istället vände vi kamerorna mot oss själva och tog kontakt med personer som hon varit i kontakt med, en läkare som hon kallade den ”onda”, den ”goda” och ”polis”. Det var då iden om en fejkad psykos dök upp. Vi ville iscensätta en kort psykos. Vi började ringa samtal och se hur de ska reagera på olika vårdinrättningar. Men det blev inte av.
Tvekade du aldrig att spela psykosen på Liljeholmsbron?
– Jag tvekade, men inte så att jag inte skulle göra det. Jag hade förberett och arbetat med det så länge att det inte fanns någon återvändo. Jag kom till en tröskel där det inte fanns något annat alternativ. Om jag hade lyssnat på och följt mina känslor hade jag inte vågat göra det. Så jag gjorde det bara.
Hur nödvändigt var det för ditt slutgiltiga verk?
– Helt nödvändigt. Jag ville visa på saker som man inte kan visa på ett trovärdigt sätt annars. För mig har reaktionerna på det jag gjort ytterligare bekräftat hur viktigt det var att genomföra iscensättningen. Speciellt med tanke på S:t Görans agerande.
Att gå hela linan ut?
– Ja, att inte bara tala om det. En del var oroliga att jag skulle bli skadad. Men ska man behöva bli skadad när man utsätter sig för vård? Det skulle ju vara absurt! Den tanken gjorde det ännu viktigare för mig att genomföra det. Om det är farligt att få vård är det väl bättre att jag som frisk gör det än någon som är sjuk?
Konsthatet har spirat under våren. Anna Odell har ensam skakat om konstsverige. Och än mer institutionen Konstfack, vars hela existens har ifrågasatts av allt från populistiska riksdagspolitiker till moraliserande krönikörer. En liten trupp av konstnärer och konstkritiker har ryckt ut till försvar mot en ilsken folkstorm. Konstbegreppet har satts i brand. Vad är konst? Vad får man göra som konstnär? En illa dold ilska har genomsyrat debatten. S:t Görans överläkare David Eberhard skrev på debattsajten Newsmill: ”Om det är konst så skulle jag kalla det för hötorgskonst. Hennes installation spelar i samma liga som tavlor på gråtande barn och spelande orrar. Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
Kulturkonservatismen har renässans. Krönikören Jo han Hakelius skrev i Aftonbladet (31/1 2009) att den moderna konsten är sinnesjuk, och hoppades att ”konsten, inom några år, tillfrisknar och blir vacker och figurativ igen.” Chefredaktören på tidningen Axess, Jo han Lund berg, vill att konsteleverna ska återgå till ateljén med penseln i hand och lämna offentligheten i fred. Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth utnämnande av NUG:s verk till ickekonst var ännu ett led i den gryende konservativa kulturpolitiken. I den nya Kulturutredningen beskrivs konstens roll som en positiv kraft, ett balsam för själen, en läkeört för folkhälsan, en sårsalva för miljön och en energidrink för tillväxten inom de kreativa näringarna. I den kulturvisionen har inte Anna Odell någon plats.
En hel del politiker har debatterat konstbegreppet i vår. Vad tror du det tyder på?
– Det beror nog på kulturkonservatism, det är moderatstyre och lågkonjunktur. När det finns lite pengar, och när någon kommer och utnyttjar skattebetalarna, så reagerar människor. Men fokuset riktas ofta mot små människor, inte mot de stora pamparna som förskingrar miljoner. Men det är väl enkelt att ha en syndabock.
Finns det ett omfattande konsthat?
– Ja det ligger nog och pyr under ytan och när något sådant här händer blossar det upp till brand. Det finns en stereotyp bild av konstnärer som flummiga personer som glider runt och jobbar lite när dem faller sig in.
Du menar att den offentliga bilden av vad konst egentligen är inte stämmer?
– Det är besvärligt att den fina konsten bara är något för en liten inre krets. Men samtidigt har det ju alltid varit så. Konst som upprörde förr upprör inte idag. Det har alltid funnits konstnärer som bara gör vackra saker. Sedan finns det konstnärer som gör nya, provocerande saker. Men inte provocerande för sakens skull. Det är inte meningen.
I en intervju med DN så gjorde du en jämförelse mellan journalistik och konst… Att en journalist hade kunnat komma undan med det du gjorde.
– Det tror jag. Bilden som många vill ha, och har, av konstnärer är att de ska måla vackra tavlor. En journalist har en utbildning där de har lärt att gräva efter sanningen och att blotta orättvisor, medan en konstnär som gör något liknande stämplas som egoistisk och mediekåt.
Joanna Rytel skrev i en artikel på Newsmill att konstens uppgift är att blottlägga dolda strukturer i samhället. Det är ju snarlikt det journalister gör. Varför är det provocerande när det görs av konstnärer?
– Eftersom bilden av en konstnär verkar vara att han eller hon är det för sin egen skull medan en journalist agerar för samhället. Det provokativa då bygger väl på att konstnären antas vara egoist. Det finns ändå en viss skillnad, som konstnär kan man att behandla sitt material på ett friare sätt. Konstnärer har nog oftare en personlig förankring i det man gör än journalister.
Min bild är att konsten kan visa på mer svårbegripliga och svårförklarliga strukturer än journalistiken…
– Ja och det kräver lite mer utmanande metoder för att visa det.
Men är det inte bilden av att konstnärer kan komma undan med vad som helst som provocerar?
– Det är en fördom. Jag vet inte var den kommer ifrån. Jag tror det handlar om en okunskap och ett ointresse för vad konst är och hur konsten fungerar.
Finns det inte något provocerande i att du och NUG också gör konst som förflyttat sig utan för konstens vita rum? Som utspelar sig i det offentliga?
– När människor mer eller mindre blir tvingade att se saker blir de upprörda. Det är inte alla som tar steget in på ett galleri, väldigt få faktiskt. Att bli utsatt för konst är provocerande. Jag har lite svårt att förstå den hårda kritik som riktats mot mig och Konstfack. Skulle verkligen allmänheten vara så ömklig att den behöver skyddas från oss?
I Konstfacks interna utredning beskrivs hur skolan drabbats av ”samhällets tvivel” genom ditt agerande…
– Det har de ju gjort. Där kan man väl snacka om det där konsthatet som finns. »Varför ska konsten få göra så med skattepengar?« Vad det gäller mitt agerande tycker jag det känns i det närmaste löjligt, jag har ännu inte visat mitt verk, Dessutom bygger de detta antagande bara på den negativa opinionen. Jag har också ett stort stöd i det jag gjort från både konstnärer och allmänheten. Men jag tror att den gruppen är lite mer sansad, och framför allt inser att det kan vara klokt att vänta med att uttala sig tills jag visat mitt verk.
Är många på Konstfack rädda för de nya etiska riktlinjernas konsekvenser?
– Alla känner sig låsta nu, men det har nog mer med Ivars (Björkman) inställning att göra. Att han inte stått upp och försvarat konsten. Konsten måste befinna sig lite i gränslandet för vad som är okej, precis som journalistiken. Annars blir det jävligt tråkigt, det sker ingen vidareutveckling. Då står vi bara där med den »tillåtna« konsten, den vackra konsten. Med strikta etiska regler kommer inte konsten att kunna erbjuda samhället något.
Har de varit för fega?
– Inte Konst, men Konstfack i övrigt. Det är rektorn som har tillsatt den etiska utredningen och det är ju att misstänkliggöra sin personal. Återigen så vill man alltid hitta en syndabock. Jag vet även att Jonas Bohlin som deltog i utredningen är, vad ska jag säga… konservativ.
Är det konstens uppgift att utforska gränslandet mellan det lagliga och olagliga?
– Det kan finnas ett värde i att bryta vissa regler. Nu tror jag många är förvirrade om hur de ska gå vidare med sina projekt. Man börjar fundera på vad man får och inte får göra. Det blir en mental spärr. Dessa riktlinjer riskerar att förhindra konst redan i förarbetet. Mitt verk hade förmodligen inte uppfattats som så provokativt om det vore klart. Hela den här grejen har mycket med tillfälligheter att göra. Hade inte David Eberhard varit läkare på S:t Görans så hade det förmodligen inte blivit en sådan skandal.
Är det så du ser på det?
– Jag trodde innan, och tror fortfarande, att de flesta chefer inom psykiatrin inte hade reagerat som Eberhard gjorde. De hade sagt att »ja, om du inte är sjuk så får du gå härifrån« och sedan inget mer med det. Men Eberhard är ju den som är mest mediekåt i den här soppan. Och det tycker jag är intressant.
Känner du inga moraliska tvivel?
– Jag anser inte att jag utsatt polis och personal på psykakuten för något så allvarligt. Jag har lurat dem, men jag har annars inte utsatt dem för något som de inte ser i stort sett dagligen. Den moraliskt svåra delen är väl i så fall att jag utsatte de förbipasserande för något som de kanske aldrig varit med om. Jag har lyckats få tag i två av de tre personer som stannade hos mig den kvällen. Och det märkliga är att de absolut inte känner sig kränkta och knappt ens lurade. Det som däremot har känts problematiskt för mig är att patienter som var sjuka förmodligen fick vänta längre. Men jag hoppas och önskar att mitt projekt i slutändan kan ge något till dem som behöver ta hjälp av psykiatrin.
Du misstänks för en rad brott. bland annat falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande. Det kan i värsta fall ge fängelse, hur känns det?
– Jag blir arg. Tänk om jag skulle bli dömd för någonting som jag inte har gjort. Saker som inte stämmer överhuvudtaget. Det skulle kännas förjävligt.
I maj presenterar du ditt verk på Konstfack, om du inte döms innan . Om man inte hade så mycket på fötterna så kanske man vore lite orolig nu?
– Jag känner att jag både kan vända debatten och har något mycket viktigt att säga.
Kommentarer
Skriv kommentar Anna Odells aktion och hennes stora öppenhet rörande sin psykos-sjukdom har inneburit en befrielse för oss anhöriga till psykossjuka,och gjort det mycket lättare för oss att tala om sjukdomar, som av ålder varit så skambelagda, att man inte ens velat tala med nära vänner om saken.
Jag önskar henne lycka till i sin konstnärskarriär av hela mitt hjärta.
För mig är hon en hjältinna.
Det verkar som om att de tänker sig att all stress en person upplever beror bara på den personen eller är bara den personens fel.
Detta kan inte stämma.
Om företrädare antingen inte är tillräckligt intelligenta eller låtsas att inte förstå kan de hävda individens totala ansvar enligt ovan.