Den slutna kretsen
På lördag har det gått precis ett år sedan den fällande domen i Pirate Bay-rättegången. Vad har hänt med digitaliseringsdebatten? En sak är säker, skriver Anders Rydell, den traditionella kulturvärlden har helt missat samtidens viktigaste kulturfråga
Artikeln publicerades på DN Kultur, 16 april 2010.
Ett år efter våren som startade med rättegången mot The Pirate Bay, följdes upp av Ipredlagens införande och avslutades med Piratpartiets inträde i EU-parlamentet är det tid att sätta fildelningsdebatten i ett större perspektiv.
Har diskussionen runnit ut i sanden? Nej, den har utvecklats. Den begränsar sig inte längre till att tala om fildelningsteknik och upphovsrätt, den söker i högre grad förståelse än konflikt och den omfattar allt från maktstrukturer på internet till den postdigitala utvecklingen.
En sak är dock säker, diskussionen återfinns inte på landets kultursidor. Den förs på bloggar, forum, nätpublikationer och den har gått så långt vidare att den förmodligen inte kan föras på en kultursida. Inte för att den skulle vara för teknisk eller akademisk, utan för att den grundläggande kunskapen saknas. Sådant som att kunna göra den viktiga distinktionen mellan ”fritt” och ”gratis”.
Kultursidorna har själva marginaliserat vår tids viktigaste kulturfråga, och därmed också en stor del av sina läsare. Förlusten beror på att sidorna aldrig försökte att bli forum för en fördjupad diskussion kring fildelning av musik, som var som aktivast i mitten av nollnolltalet.
Fildelningsfrågan av musik var smal, men den öppnade för förståelse av ett brett spektrum av frågor. Till exempel hade frågan om digitalisering av litteratur kunnat bli långt mer substantiell om den byggt på tidigare erfarenheter.
För min egen generation (åttiotalister), och förmodligen än mer för nittiotalisterna, har kultursidor som DN:s de senaste åren framstått som något stiget ur det förflutna. Samtiden har man tvingats söka någon annanstans. Och från politiskt håll har ignoransen varit än större. Att debatterna om upphovsrätten och om kulturutredningen varit åtskilda är inte bara märkligt, utan rentav skadligt. Det handlar i grunden om samma fråga, hur ska vår kultur finansieras? Att ordet fildelning inte ens förekom i den 900 sidor långa Kulturutredningen blottar klyftan som skiljer dessa världar åt.
Det har naturligtvis funnits intressen, främst kommersiella, som inte velat föra diskussionen kring fildelning vidare – av rädsla för vilka insikter som skulle komma ur en sådan utveckling. Det ställningskrig som fildelningsdebatten ofta hamnat i har varit önskvärt från dem som velat se en starkare upphovsrätt.
Det är sorgligt att digitaliseringen blivit en så tydlig generationsfråga, vilket man även kan se i den politiska sfären. Klyftan bygger på okunskap och oförmågan att se att fildelningsfrågan bara var ett första steg. I mina ögon hade kultursidorna möjligheten att skapa ett generationsmöte i denna fråga.
Men förlusten begränsar sig inte till ett uteblivet generationsmöte, utan även en utebliven insikt. Man har misslyckats med att se att det senaste decenniets diskussion om digitalisering inte främst har handlat om en konflikt, utan ett betydelsefullt möte.
För femtio år sedan beskrev fysikern Charles Percy Snow, i sin uppmärksammade föreläsning The Two Cultures, klyftan mellan ”humanities and science”. En kulturell klyfta som Snow menade stod i vägen för att lösa många av världens problem. Sedan dess har mötet mellan dessa skilda sfärer omtalats som Den tredje kulturen. Ett möte som dock varit oerhört svårt att få till i en större omfattning, tills nu.
Fildelningsdebattens viktigaste arv är att människor med teknisk och humanistisk bakgrund har börjat tala med varandra på ett gemensamt språk. I digitaliseringssamtalet möts tekniska och humanistiska värderingar, kunskap från teknik och humaniora. Båda sidor har varit nödvändiga för att ta sig framåt. Den som inte bejakar detta möte kommer att stå främmande för den digitala utvecklingen.
Anders Rydell