Vi är alla egyptier
”De sköt mot huvudet, bröstet och nacken. De sköt för att döda", säger konstnären Nagla Samir. Anders Rydell reste till det postrevolutionära Egypten för att träffa en konstnär som tagit upp kampen.
"Artikeln publicerades i Konstnären 2, 2011"
Hosni Mubarak stirrar stint på mig. Det finns ingen glädje i hans drag, men i hans gravallvarliga grova blick tycker jag mig ändå se någonting som kan tolkas som framtidshopp. Dock inte för den störtade diktatorn eller hans korrupta familj, utan för Egypten. Jag befinner mig på det hippa galleriet Articulate Baboon några mil utanför Kairo i Designopolis – en slags Dubaisinspirerad designstad byggd på betongpelare mitt ute i öknen.
Trots att den egyptiska medelklass, som vandrar mellan de nästan ändlösa och homogena raderna av boxliknande möbelbutiker, shoppar som om revolutionen aldrig hade ägt rum har den ändå redan sjunkit ner i shoppingkassarna. På Articulate Baboon är Mubaraks ansikte omvandlat till designkonst, i form av ett trettiotal printar i Warhol-inspirerande motiv. Mubarak som Darth Vader, Mubarak som disneyfigur, Mubarak som kvinna.
– Anden har hoppat ut ur flaskan, säger konstnären Nagla Samir. Hon är både min guide till Kairos samtida konstliv och anledningen till varför jag är här. Hon syftar på att allt numera är tillåtet, ändå ser hon inte helt ljust på framtiden – som många andra i Egypten är hon rädd att förtrycket under Mubarak bara ska ersättas av ett annat, det från fundamentalistiska islamister.
Nagla Samir är en urkraft på den egyptiska samtidskonstscenen som både konstnär, kurator, lärare samt nyligen utnämnd chef över konsthallen Sharjah Art Gallery i Kairo. Liksom de flesta jag träffar under mina dagar i staden deltog hon i protesterna på Tahrirtorget, som startade den 25 januari och pågick till Hosni Mubaraks avgång den 11 februari. 840 människor dödades och över 6000 skadades under demonstrationerna däribland Naglas kollega, konstnären Ahmed Basiony, som sköts ihjäl av säkerhetsstyrkor den 28 januari.
Trots att det har gått tre månader sedan Mubaraks avgång är revolutionen fortfarande närvarande, varje fredag hålls demonstrationer på Tahrirtorget.
På min väg in från en nästan öde flygplats får jag skriva upp mitt namn vägspärrarna som övervakar det ännu rådande nattliga utegångsförbudet. Polisen har knappt återvänt till gatorna, sedan de under mystiska omständigheter försvann därifrån i slutet av januari – flera står åtalade för mord på demonstranter. Och hundratals kriminella som rymde från landets fängelser under revolutionen är fortfarande på fri fot. En händelse som tvingade många Kairobor att lämna protesterna på Tahrirtorget för att istället försvara sina hem – Nagla var en av dem. Hon berättar att de i hennes bostadsområde hyrde in tungt beväpnade beduiner för att skydda sig från kriminella. Idag tror många att regimen låg bakom rymningarna för att skapa kaos i landet.
Ett par dagar innan mitt besök på Articulate Baboon plockar Nagla upp mig utanför mitt hotell i Giza och tar mig till Ofok Gallery, som är ett samtidsgalleri inhyst i en sidolokal till det mer kända Mohamed Mahmoud Khalil Museum. Galleriet drivs av Naglas vän Ehab El Labban, som även är chef över stadens konstbiennal, International Cairo Biennale. Temperaturen når nästan 40 grader och vi söker skydd inne på galleriets kraftigt luftkonditionerade kontor. Nagla personifierar på många sätt den konstscen som vuxit fram i Egypten under det nya millenniet, då alltfler konstnärer börjat ifrågasätta tabun och politisera sin konst på ett sätt som idag kan ses som ett slags mentalt försteg. Det som exploderade under våren. Bara någon månad innan revolutionen startade kurerade Nagla utställningen ”A Suviala Guide” på sin konsthall, där unga konstnärer ställde ut på temat ”Hur man överlever i Kairo” – denna megastad vars folkmängd brukar räknas kring 20-miljonersträcket.
– Kairo är ingen lätt stad att leva i, speciellt inte för konstnärer. Jag ville åt känslan av hur man klarar sig, hur man överlever korruption, fattigdom, trakasserier, tabun och censur? Hur överlever man som kvinna när man blir trakasserad på gatan? Jag ville fånga detta, men göra det med ett leende.
Ett leende?
– Du måste förstå att egyptier är sarkastiska av naturen. Om du skulle förstå språket skulle du se att vi skämtar hela tiden. Vi är ett roligt folk. Egyptier är det roligaste folket vid Medelhavet. Under revolutionen kom det fram otroligt roliga slagord, du skulle ha skrattat ihjäl dig. Det är genom vår humor vi överlever här- som vi står ut. Baksidan är att sarkasm kan ibland vara en annan sida av depression.
Handlade inte utställningen delvis om det missnöje som ledde fram till revolutionen?
– På sätt och vis tangerade utställningen de mekanismerna. Allt det där låg i luften, berättar Nagla Samir.
Utställningen visar inte minst på att Nagla har en fingertoppskänsla när det kommer till den unga egyptiska konstscenen. Vilket inte är så förvånande, eftersom hon under flera år var projektledare för Passage 35, ett statligt projekt som syftade just till att hitta och hjälpa unga begåvade samtidskonstnärer.
Nagla började sin karriär som grafisk designer i reklamvärlden i början av nittiotalet, och avancerade sedermera till kreativ chef på en reklambyrå i Kairo. Hon säger dock att hon tröttnade på att alltid behöva anpassa sig efter ”marknaden” och längtade tillbaka till det som en gång fört in henne på den kreativa banan, konsten.
– Jag var framgångsrik, men det var otillfredsställande för mig. Jag kunde inte fortsätta. Jag var den första i min familj att ge mig på en konstnärlig bana. Men jag hade tur, min man kom från en familj med konstnärlig bakgrund. Han är målare. Det hjälpte mig att utvecklas till konstnär. Han stöttade mig. Idag bor vi i en studio.
2003 tog Nagla steget fullt ut, och ansökte till den årligt hållna Youth Salon, en salong fokuserad på ung konst som visas på moderna museet i Kairo.
Nagla använde sig av reklamvärldens estetik och språk, något som är genomgående i hennes konstnärskap.
– Jag visste inte vad jag skulle kalla det jag gjorde då. Det var inte en målning, det var inte fotografi, det var inte installation. Jag hade inget namn för det. Jag arbetade med digitalt manipulerade bilder på upplysta reklamskyltar. Idag vet jag att det är ”media art”. Det gjordes ingen sådan konst i Egypten vid den tiden, folk visste inte vad det var. När det ställdes ut på salongen var många förvånade över att det var en kvinna som gjort dessa verk.
Varför var de förvånade över det?
– För att det var stort, det var massivt, det var annorlunda. När jag började göra konst fann jag min vara förhäxad av reklamen trots att jag hade flytt den världen. Jag gav mig in i konsten relativt sent, men jag var redo. Mitt första verk köptes in av museet.
Det mesta jag har sett av konsten här tycks vara det man kallar modern, snarare än samtidskonst?
– Så är det, vi har ju en väldigt starka hantverkstradition här i Egypten. Tusentals år gammal, som du vet. Det är genetiskt. Men det är bara de senaste tio åren som det vuxit fram en scen av kontemporär och konceptuell samtidskonst i Egypten. Det är någonting ganska nytt. Den scenen växte fram när en ung generation fick tillgång till digital teknik, datorer och kameror. Jag hade tur eftersom jag gav mig in i konstvärlden i en kreativ period när otroligt mycket förändrades inom den egyptiska konsten. Det fanns en period när min konst inte skulle ha accepterats.
Din konst har var väl inte helt okontroversiell? Du har kritiserats för dina bilder på nakna människor.
– Mina verk är obscena. Men jag har aldrig tänkt på dem som sådana. Jag har sett dem som graciösa, spirituella. Men det var bland annat mina elever som reagerade på nakenheten. Unga flickor. Men mycket har förändrats. Förra året hade vi en stor statlig utställning som hette ”The Human Figure”. Den var väldigt naken och banbrytande. Jag är mer orolig för vad som kommer hända nu. Under 1980-talet var vi inte så frigjorda, då fanns det ett tryck från islamistiska grupper. Det började lätta under 1990-talet. Men nu vet jag inte vad som ska hända…
Vad för typ av censur har ni haft i Egypten?
– Det har varit väldigt godtyckligt. Det har funnits lagar, som man har valt att använda eller inte. Det är från fall till fall, man kan aldrig veta. Jag gjorde en samlingsutställning häromåret med ett verk av en slovakisk konstnär som var väldigt utmanande. Chefen för museet var tveksam, så jag fick sätta hårt mot hårt. Jag sade att jag tog på mig skulden ifall något skulle hända. Till slut fick jag igenom det. Han var bara rädd. Det är ofta så det går till. Men konst är också ett sätt att gå runt censuren.
Hur menar du då?
– Jag jämför med skrift, det är lättare att kritisera med konst. Det är lättare att komma undan censur när man inte är fullständigt förstådd. Konst har den fördelen.
Hur ser det ut idag, efter revolutionen?
– Den censur jag pratade om är politisk, sedan finns det ju religiös censur. Det är någonting annat. Under de senaste åren har man kunnat se hur reklamskyltar i Egypten, som religiösa grupper ansetts stötande, sprayats över med svart färg. Det har även drabbat gatukonst de senaste månaderna. Under revolutionen fanns det ingen censur alls, då kunde man göra vad som helst. Då stod jag tillsammans med islamister på Tahrirtorget utan slöja. Då stödde vi varandra. Men nu när det börjar bli politik igen är jag rädd. Jag är orolig över vår övergång till demokrati.
Är du rädd att det ska bli en upprepning av den iranska revolutionen, som också började som en allmän frigörelse?
– På sätt och vis ja. Men jag vill ha höga förhoppningar. Jag kan inte se att vi kommer ångra vad vi gjort. Jag kan inte få in det i mitt huvud. Det som oroar mig är de konflikter som blomstrat upp efter revolutionen, som kravallerna mellan kopter och muslimer. Jag är rädd för den censur som kommer när vissa grupper vill tvinga på andra sina sociala moraliska lagar. När vi nu närmar oss valet (september) finns det risk att islamister går till val på att skapa en ”hälsosammare” miljö genom censur. Vi konstnärer kommer kämpa emot detta, vi kräver större frihet inte mindre.
Tror du konsten är mer utsatt än andra former av kultur?
– Jag vet inte. Konst är ju inte tv. Du har ett val, antingen går du in på mitt galleri eller inte. Då ska du inte heller berätta för mig vad jag hänger på väggarna. Det som är intressant är att politiska karikatyrer har fått stor spridning i hela samhället, och de är väldigt kontroversiella. De började komma fram efter valet 2005, då Mubarak vann valet med 90 procent av rösterna. Det var då vi tröttnade. Då blev kritiken mer intensiv.
Varför väljer diktatorer sådana löjligt orealistiska siffror när de vinner val?
– Jag vet inte, men det skapar en märklig känsla. Är jag den enda som inte röstar på honom? Är det jag som är oppositionen?
Var det då revolutionen egentligen började?
– Det skulle man kunna säga. Bit för bit. Folk var redo. Regimen hade dock inte väntat sig att revolutionen skulle drivas av ungdomar och den intellektuella medelklassen. De hade alltid övervakat islamister, aktivister och kommunister. De kunde inte tro att människor utan politisk bakgrund skulle starta en revolution. De såg det inte komma. Vi såg det inte komma.
Vad spelade konsten för roll under revolutionen?
– Det var konst överallt på gatorna. Performance, poesi, muralmålningar. Det fanns en väldigt positiv energi som jag hoppas vi kan bevara. Men nu har det gått tre månader, utvecklingen börjar sakta ner. Därför planerar vi stora demonstrationer framöver. Det är det enda sättet att upprätthålla revolutionen. Det var de unga som var kärnan i revolutionen. När jag stod på Tahrirtorget kände jag mig ibland nöjd, nu har vi fått tillräckligt. Men de unga sade ”Nej, stanna. Vi vill ha mer!”. Och de hade rätt!
Hur gamla var de?
– Det var de som var födda under mitten och slutet av 1980-talet. Det var de som startade allt. Den 25 januari var det bara ungdomar, det var först senare vi äldre anslöt. De unga gick på gatorna och ropade saker som ”Våra föräldrar, kom till oss. Bröder och systrar, hjälp oss”. Det var mina elever på universitet som drog med mig i revolutionen.
Varför var det just de som startade revolutionen?
– Jag skulle säga att det var för att de växte upp i denna mer frigjorda mediala miljö. De hade inte det tålamod vi lärt oss leva med. De vill ha frihet nu.
Vad stred de för?
– Från början handlade det om frihet, demokrati och social rättvisa. Men efter att regimen började mörda folk så handlade det om att störta Mubarak.
Hur har revolutionen påverkat konstscenen i Egypten?
– Den har vitaliserat den, men samtidigt så finns det inte längre några pengar. Egypten har de senaste åren haft en väldigt vital konstscen. Om du åker till Dubai, där Mellanösterns största konstbiennal hålls, skulle de se att den egyptiska representationen är den största. Men nu efter revolutionen har konsthallar fått stänga på grund av ekonomiska skäl. Jag vet inte vad som kommer hända, filmfestivalen och andra kulturella tillställningar är inställda.
Hur får egyptiska konstnärer sin försörjning?
– Genom försäljning. Vi har inte något direkt stöd till konstnärer eller många stipendier. Det finns väldigt lite pengar till sådant. De flesta av oss har dubbla jobb.
Får du någon utställningsersättning när ställer ut?
– Nej, konsthallarna betalar inte dig något. Du betalar inte konsthallarna. Folk betalar inte för inträde. Konst är gratis i Egypten. Det är en tradition sedan kommunismen i Egypten. Vi kan dock sälja våra verk utan att behöva betala provision till utställaren.
Kommer de flesta konstnärerna från den egyptiska medelklassen?
– Nej, många av konstnärerna på scenen för samtida konst kommer från väldigt fattiga villkor. För att överleva här i Kairo delar de studio och utrustning. Problemet för många fattiga människor är bristen på utbildning, det är ett samhällsproblem. Vi har inte skolor till alla barn, många skolor arbetar i skift. Vissa barn går i skolan på förmiddagen, under eftermiddagen kommer andra barn till skolan för att ta samma lektioner. Det finns ingen tid för konst när 40 procent av befolkningen inte kan läsa.
Ska ni kräva mer resurser till konsten av den nya regeringen?
– Vi kommer att fråga, men man måste vara realistisk också. Vi får förbereda oss på några år med betydligt mindre stöd än tidigare. Man måste ställa sig frågan, om jag hade pengar – ska jag sponsra en utställning eller ge mat till de hungriga? Det är en svår fråga.
Vad skulle du göra?
– Jag har redan bestämt mig. Jag kommer göra konst annorlunda nu. Det finns just nu saker som är viktigare än konsten, det måste man acceptera. Jag förstår att staten just nu inte kan hysa några stora festivaler. Men det är inte långsiktigt, det är för nu.
Hur ska du arbeta nu?
– Jag vill bidra till revolutionen genom att arbeta med social rättvisa. Konsten har i Egypten varit för elitistisk, den har hållit till inne på sina fina gallerier. Nu måste vi konstnärer ut på gatan, till folket. Under revolutionen skapade även de som inte var utbildade konstnärer, vanliga människor. De uttryckte sig själva, det var fantastiskt att se.
Ska konsten bli mer lätt-tillgänglig?
– Ja, för att den ska nå ut. Det är som skillnaden mellan att lyssna på ett klassiskt stycke musik eller på en popsång, konsten måste bli mer som en popsång. Jag föredrar såklart mer ”seriös” konst, men om konsten ska spela någon roll måste den nå ut till fler. Man kan inte vara arrogant eller elitistisk nu. Det är själviskt!
Kom du till denna insikt under revolutionen?
– Jag kom till insikt om hur egyptisk jag var. Jag har uppfostrats att se mig själv som en världsmedborgare. Någon som kunde bo överallt med vem som helst, det spelade ingen roll. Men jag blev mer patriotisk under revolutionen. Jag började tro på mitt land och mitt folk. Jag blev övertygad om att alla grupper kunde förenas, fattiga människor, fundamentalister, liberaler från medelklassen. På Tahrirtorget sjöng vi tillsammans med muslimska brödraskapet. Jag insåg att de hade samma problem som vi. Då var vi alla egyptier.
Var det första gången du kände så?
– Jag kom att inse det på ett djupare plan. Jag är ingen känslosam människa, men under revolutionen så grät jag. Hela tiden. Jag var så glad. Det var en så stark emotionell händelse för oss. Folk har ibland sagt att vi egyptier är levande döda, mumier. Vi visade att vi inte var det.
Var du aldrig rädd? Folk mördades ju på gatan.
– Såklart, en vän till mig dog och en annan blev svårt skadad. Han blev skjuten i huvudet. Han lever, men kulan sitter fast bakom ögongloben. Han var en designer. Min vän som dog var konstnären Ahmed Basiony, han kommer delta postumt på Venedigbiennalen.
Vad hände?
– Han fotograferade, många som gjorde det sköts ihjäl fredagen den 28 januari. De sköt mot huvudet, bröstet och nacken. De sköt för att döda. Ahmed träffades i nacken, sedan kördes han över av en bil. Han var försvunnen i tre dagar innan vi fann kroppen på ett sjukhus. Det var sorgligt, han var så ung och snäll.
Hur påverkade Ahmeds död konstscenen?
– Det påverkade inte bara oss, utan alla. Så många människor dog. Det var chockerande. Vi egyptier är inte våldsamma människor. Detta var inte Egypten! Vi vaknade upp och befann oss i en krigszon. Vårt hem attackerades av kriminella. Det var ofattbart. Det var galna tider. De släppte lös kameler och hästar på Tahrirtorget som attackerade oss.
Kommer din konst förändras av din upplevelse av revolutionen?
– Jag kan inte förändra min stil, min konst. Den är som den är. Men som kurator kommer jag bli annorlunda. Jag kommer att göra utställningar som är mer fokuserade på att nå ut till folket. Jag kommer att pausa mitt konstnärskap för ett tag och fokusera på kurerandet.
För att det känns viktigare?
– För att det finns en chans just nu. En dörr som har varit stängd väldigt länge har öppnats. Just nu kan den stängas igen, eller så kan den öppnas helt så vi kan gå igenom den. Vi får inte förlora det här ögonblicket, då vi fortfarande lyssnar på varandra.
Vad kan konst åstadkomma?
– Under revolutionen engagerade konst människor, som jag berättade. Det var konst överallt. Jag vill få människor att gå på en utställning istället för till moskén eller till ett politiskt parti som förstör deras idéer.
Hur lång tid har ni på er innan dörren stängs?
– Jag vet inte, jag hoppas att den inte stängs. Jag hoppas! Min plan nu är att bara gå ut på gatan. Det är där det händer.
Fredagen efter mitt besök, 27 maj, i Kairo hålls den största demonstrationen sedan revolutionen. Dagen före revolutionen grips tre konstnärer av militären medan de delar ut flygblad och sätter upp posters. Bland unga demonstranter har man börjat tala om ”Den andra revolutionen”.
Text: Anders Rydell
Verkligen intressant att få ta del av och insikten om konstens betydelse i denna revolution! Häftigt att komma så nära.