Fallet Mehran
I sitt hemland har han gripits och torterats på grund av sin konst.
Den iranske konstnären Mehran Galledarizadeh hotas trots det att utvisas från Sverige.
"Artikeln kan läsas i Konstnären 1/2012"
Mehran Galledarizadeh satt i bilens baksäte. En ögonbindel hindrade honom från att se vart han var på väg. Men bilens krängningar sade honom att de inte åkte på motorvägen, mot Teherans centrum. Mehran var rädd – han visste vad det betydde. Den ökända säkerhetspolisen VEVAK är ökänd för sina anonyma lägenheter i stadens utkanter – långt bort från offentligheten på polisstationerna.
Ett par veckor tidigare hade säkerhetspolisen stängt ner hans utställning och konfiskerat tavlorna. Sista gången han såg dem kastades de in i en baklucka på en bil. Nu var de borta, förstörda. Tavlor han burit med sig nästan ett decennium, och som han inte längre kunde hålla för sig själv. Han hade gripits då också, på gatan inte långt från galleriet.
I sju dagar hade han blivit förhörd och slagen. Poliserna hade spottat på honom, sparkat honom, skrikit att hans målningar var fula, de var omoraliska och att de var emot islam. Han fick lova att aldrig mer ställa ut sin konst. Han fick skriva under ett dokument där han lovade att aldrig mer måla.
Men Mehran lyssnade inte. Han var trött på att måla av moskéer och landskap. Trött på att kopiera. Han ville måla vad han såg. Han ville måla idéer som gestaltade det verkliga Iran. Det land han inte kunde låta bli att se. Människor som blev skjutna på gatan för att de protesterade. Tiggare som svalt ihjäl på borgmästarens trappa. Opiummissbrukarna med sina svarta stora hål till ögon.
Som genom ett mirakel hade ett par av målningarna räddats undan säkerhetspolisen.
Mehran kontaktade ett galleri som hängde dem i ett mörkt, undanskymt hörn. Bara de som visste skulle se dem. Trodde han.
Nu satt han i baksätet på en bil. Mehran visste inte hur säkerhetspolisen lyckats spåra upp målningarna. Det spelade inte längre någon roll. Den här gången nöjer de sig inte med några knytnävsslag. Med händerna bakbundna och armarna fastspända i en kedja hissades han upp i taket. Det är en tortyrmetod som kallas Strappado, känd så långt tillbaka som till inkvisitionen och medeltiden. Den ger inga synliga yttre skador, men kan ge bestående nervskador. Strappado-tortyr är anledningen till varför John McCain fortfarande, 40 år efter sin fångenskap under Vietnamkriget, inte kan lyfta sina armar högre än huvudet.
Upphängd som en fisk, utsatt för den outhärdliga smärta som tyngden av hans egen kropp framkallade, ville de få Mehran att erkänna att han var del av en komplott. En konspiration riktad mot den islamistiska staten. Mehran vägrade. Han var ingen revolutionär. Han ville bara måla.
Mehran skrollar fram bilder på mobiltelefonen. Han har en stor, gul stickad tröja för att skydda sig mot den svenska vinterkylan. Mehran använder flera olika tekniker i sitt måleri, men oftast akvarell. Målningen ”Sista blicken” visar ett frilagt blodigt kvinnligt ansikte. De halvt slutna ögonlocken och blodet som forsar ur näsa och mun visar tydligt att kvinnan är döende. Målningen får mig direkt att tänka på Neda Agha Soltan, filosofistudenten som sköts till döds i Teheran under det gröna upproret i juni 2009. Hon, vars död filmades med en mobilkamera och spreds över hela världen. I bakgrunden av ansiktet i målningen formar sig ett, vid första anblicken, grönt molnliknande landskap. Men snart upptäcker man att namnlösa ansikten flyter omkring i bakgrunden.
Tre år efter gripandet och tortyren sitter Mehran Galledarizadeh på mitt kontor, tillsammans med sin advokat Eva Haddadi. De är bekymrade. Mehran ska skickas tillbaka till Iran. Migrationsverket anser inte att Mehran har tillräckliga skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige. Till stor del beror det på att man inte anser att Mehran tillräckligt tydligt har kunnat bevisa att det föreligger en hotbild mot honom. Migrationsverket ifrågasätter inte att Mehran greps och torterades – bara att det kommer hända igen. Indirekt säger myndigheten att det är fritt fram för honom att återvända – bara han håller sig borta från sitt konstnärskap.
– Jag grät i flera dagar. Det var inte bara det negativa beslutet utan det kändes som att jag som människa inte hade något värde. Som att min konst inte hade något värde. Det känns som att Migrationsverket också dömde ut min konst, att de nedvärderade den, säger Mehran.
Nu ligger Mehrans fall inne för omprövning. Någon gång i vår kommer svaret. Strax före jul gick KRO/KIF och SKF ut i en gemensam protest mot beslutet och uttrycke sitt stöd för Mehran. En namninsamling har startats som bland annat skrivits under av koreografen Mats Ek, dansaren Ana Laguna och konstnären Ulla Fries.
– Det har betytt väldigt mycket för mig, säger Mehran, att andra konstnärer stödjer mig. Konstnärer kan se på min konst och förstå den på ett sätt som Migrationsverket inte kan. En konstnär gick fram till mig på en utställning och sade att han kunde se hur mycket smärta som fanns i mina bilder. Det var viktigt för mig.
Mehrans fall belyser, enligt Eva Haddadi, ett unikt problem för bildkonstnärer.
– Till skillnad från författare och journalister så är ofta konstnärers kritik mot regimen mer öppen för tolkning. I text blir det mer svart på vitt vad som sägs, en bild kan ju tolkas på många olika sätt.
Det gäller inte minst Mehrans verk, som är fyllda av symboler.
– Många av hans tavlor är ju väldigt tydligt regimkritiska. Jag vet inte om Migrationsverket tycker att de kan tolkas på ett annat sätt. ”Att det bara är tavlor, de behöver man ju inte tolka in något farligt i”. Det är väldigt svårt med konst, säger Eva Haddadi.
Om Mehran Galledarizadeh skulle utvisas till Iran idag skulle han återvända till en regim som dragit åt tumskruvarna ordentligt. Den iranska regimen är idag hårt pressad på flera fronter. Inte långt efter det att Mehran flydde 2008 utbröt, efter presidentvalet i juni 2009, massiva gatuprotester. Hundratusentals människor gick ut på gatan och bildade den oppositionella gröna rörelsen. Protesterna som höll i sig i nio månader skakade regimen i grunden, och har beskrivits som de kraftigaste sedan revolutionen 1979.
Men kraftfullt var också regimens svar på protesterna. Tusentals människor greps, 150 personer dödades under protesterna och fem personer avrättades senare. Många utsattes för olika slags tortyr i fängelset, som att få sina fingernagla utdragna eller bli våldtagna. Tidningen Fokus (nr 8, 2012) publicerade i mars en artikel om Irans opposition, där källor beskrev hur repressionen mot regimens motståndare aldrig varit så hård som nu.
Det beror också på en annan händelseutveckling i regionen, den arabiska våren. Protesterna som startade i Tunisien i december 2010 har på kort tid ritat om hela den geopolitiska kartan i Mellanöstern. Dock har den ännu inte spridits till Iran, vilket delvis berott på att oppositionen varit försvagad sedan regimen krossade den gröna rörelsen.
Den tredje anledningen till att regimen är pressad är det akuta hotet om ett krig med Israel, som tycks rycka allt närmre. Det finns tecken på att Iran håller på att förvandlas till Mellanösterns Nordkorea – med allt färre vänner. I sin senaste årsrapport beskriver Amnesty hur landet alltmer har stängt sig för omvärlden. All opposition slås brutalt ner.
En utveckling som även drabbat Irans kulturarbetare. Den 20 december 2010 dömdes landets internationellt mest kända filmskapare Jafar Panahi till sex års fängelse och ett 20 årigt yrkesförbud, och förbud att tala med media eller lämna landet. Allt från filmgiganter som Oliver Stone och Francis Fors Coppola till Michael Moore har skrivit under protestlistor – regimen har dock knappast låtit sig imponeras av Hollywoodstjärnor. Panahis brott var att öppet stödja den gröna rörelsen. Samma dom fick även regissören Mohammad Rasoulof, vars film ”Good Bye” visades på Cannes filmfestival 2011. Och i september i fjol greps ytterligare sex iranska filmskapare. De anklagades för att ha arbetat för tevekanalen BBC med en dokumentär om Ayatollah Khomeini. Regimen har beskyllt kanalen för att fungera som representant för den brittiska säkerhetstjänsten.
I oktober dömdes skådespelerskan Marzieh Vafamehr till ett års fängelse och 90 piskrapp för att hon medverkade i filmen ”My Tehran For Sale”, som handlar om en ung skådespelerska vars teater stängs ner av myndigheterna. I januari dömdes videospeldesignern Amir Mizra Hekmati till döden. Han dömdes för att han hade tagit emot pengar från CIA för att designa och sprida datorspel som skulle manipulera landets befolkning. Inför presidentvalen i mars grep regimen även ett dussintal journalister, bloggare och rättsaktivister.
Mehran har målat så länge han kan minnas. När han i fyraårsåldern, i mitten av 70-talet, målade på väggarna i hemmet sade hans far ”Den lilla jäveln kommer att bli konstnär”. Det var inte ett populärt yrkesval. Men Mehran hade bestämt sig.
– Att vara musiker eller konstnär i Iran är väldigt svårt. De flesta konstnärer var för revolutionen mot shahen. Men efteråt så tvingades de ju inse att det inte fanns någon plats alls för dem i samhället. Efter revolutionen förbjöds mycket av den musik och konst som funnits i Iran. De som inte flydde tvingades leva en undanskymd tillvaro, berättar Mehran.
Det finns statliga konstutbildningar i Iran, men de står under regimens kontroll.
– Man blir inte konstnär där. Man lär sig bara att avbilda. Jag har istället gått i lära hos olika konstnärer. Det är det alternativet man har.
Mehran målar upp bilden av ett kväst, stympat konstliv där de flesta bara målar av regimen godkänd konst, som klassiska miniatyrmålningar, rådjur, fåglar och landskap. Men något som skulle kallas modern eller samtida konst finns inte.
– Många konstnärer smugglar ut sina verk och ställer ut dem internationellt. Det är inget speciellt att vara konstnär i Iran. Det är inget statusyrke.
Delvis beror konstnärens låga status på den komplicerade relationen till avbildning inom islam – som tolkas olika beroende på hur konservativ man är. Avbildning är på intet sätt förbjudet enligt islam – vilket är en vanlig missuppfattning, bland annat i samband med Muhammedkarikatyrerna. Däremot är det inte tillåtet att avbilda gud – eftersom målaren då sätter sig i samma position. När det gäller avbildningar av profeten skiljer sig traditionen åt mellan olika delar av islam. Inom shia, som utgör majoriteten i Iran, är det tillåtet att avbilda Muhammed – medan det är mer förbjudet inom sunni. I den senares tradition anses det i regel förbjudet att avbilda varelser med själ.
En mer allmänt spridd åsikt bland muslimska tänkare är däremot att konst inte återger en sann bild av verkligheten. Därför ses avbildning ofta som meningslös och irrelevant snarare än något som är strikt förbjudet.
Mehran ville dock inte avbilda rådjur och landskap. Han ville måla idéer. Det är en farlig tanke i ett land som Iran.
En vändning i Mehrans liv och konstnärskap inträffade i samband med 1999 års stora studentrevolt. Teherans studenter krävde frihet och förändring i Iran. Mehran drogs med i revolten och kom i kontakt med upprorets ledare Ahmad Batebi. Revolten fick honom att omvärdera sitt måleri. Han såg att det han dittills målat saknade politisk mening. Det dröjde dock ända till 2008 innan han vågade ta steget fullt ut. Både vänner, familj och lärare försökte hindra honom – men Mehran ville ställa ut.
– Folk sade att jag aldrig målade något vackert, att jag bara målade elände. Men jag såg inget vackert i Iran.
Mehran trodde kanske att myndigheterna kanske skulle stänga ner utställningen. Han kunde inte föreställa sig att han skulle bli gripen och torterad. Efter tortyren satt han två veckor i fängelse innan han släpptes. I en rättegång dömdes Mehran att betala böter och förbjöds att måla religiösa och politiska motiv. Han fick heller inte måla nakna eller dansande människor. Mehran tvingades också anmäla sig på polisstationen varje dag. Det var nu han beslöt sig för att fly.
I sitt avslag på Mehrans asylansökan skriver Migrationsverket att ”Klaganden anses ha en överdriven uppfattning om de iranska myndigheternas intresse för honom” och motiverar det vidare med att ”Klaganden har frisläppts efter gripandena, vilket tyder på att myndigheten inte har något framtida intresse av honom på grund av hans konst”. Enligt myndigheten har Mehran inte tillräckligt tydligt kunnat visa att det föreligger en hotbild mot honom i landet. I asylärenden faller bevisbördan på den sökanden – en ofta svår och komplicerad uppgift. För två år sedan skrev jag om två liknande fall, ett som rörde en journalist från Armenien och en från Tanzania. De hade gripits, misshandlats, hotats och i ett fall våldtagits. Men hur bevisar man detta för en myndighet i ett annat land, i en annan kultur – långt borta? Hur bevisar man att det föreligger ett framtida hot? Hur bevisar man att man är hotad av en regim – få stater skryter om att de griper och torterar konstnärer, journalister och oppositionella.
Det blir i slutändan alltid en riskbedömning. Hur stor är risken att personen råkar illa ut om han/hon sänds tillbaka?
Myndighetens resonemang kring Mehran väcker en rad frågor. Om tortyr anses vara ”överdrivet” – vad krävs då för att få asyl? Och om ett frisläppande från fängelset är ett bevis för att myndigheterna saknar intresse för honom – betyder det att Migrationsverket hellre tar emot asylsökningar inifrån Irans fängelser?
Underförstått resonerar Migrationsverket så att Mehran inte kommer att ha problem med myndigheterna om han håller en låg profil, följer de restriktioner som han satts under – med andra ord upphör att vara en fri konstnär. Det är inte helt osannolikt att de har rätt. Men skulle man resonera på samma sätt med en journalist? Skaffa ett annat jobb? Knappast!
Migrationsverket uttalar sig inte i enskilda fall, och därför kan vi inte få några konkreta svar som rör Mehrans fall. Beslutet att utvisa honom är nu överklagat och kommer att avgöras i vår.
Mehrans fall sänder ut ett hårt och kallt meddelande från Sverige till konstnärer i Iran och andra förtryckande regimer. Vad som kommer att hända om han sänds tillbaka till Iran orkar Mehran inte tänka på.
– Jag vet inte. Jag kan inte tänka på det. Jag vill bara måla, det kommer jag fortsätta göra var jag än är.
Anders Rydell