Boktjuvarna - Jakten på de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Den sista safarin

Det är lika svårt att värja sig för den västafrikanska naturen som för safarins khakifärgade romantik. Kan turismen rädda djurlivet? Eller gör dagens kamerabeväpnade resenärer lika stor skada som de vita jägarna en gång gjorde?

 

Med ett rytande som skär genom den stilla morgonluften skjuter luftballongens brännare ut en tusengradig eldslåga. Värmen får nackhåren att krulla sig. Vi stiger ljudlöst, och framför mig brer The Great Rift Valley ut sig – eller som det heter i en mindre spännande svensk översättning, det östafrikanska gravsänke systemet. En tusentals kilometer lång dal som är hem till några av världens sista stora vilda däggdjur. Den har också varit hemvist åt andra storheter, som Theodore Roosevelt, Karen Blixen, Winston Churchill och Ernest Hemingway. Det var här de byggde myten om safarin. en historia om rovjakt, kolonialism och solblekt glamour.

Morgonbrisen skjuter iväg ballongen på en långsam seglats över Masai Maras gröna slätter, mot gränsen till Tanzania och serengeti. en nyvaken elefantfamilj bryter sig fram ur ett buskage under oss. Feta flodhästar vankar långsamt tillbaka ner mot Mara river efter nattens bete – där fem meter långa krokodiler ligger som uppspolade trästockar på stranden. När jag svävar fram över savannen överväldigas jag av de tudelade känslor som de flesta västerlänningar på safari måste ta ställning till. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att värja sig mot den upplevelse som den västafrikanska naturen erbjuder. Det är lika svårt att värja sig mot den khakifärgade romantik som omger safariupplevelsen. De bilder som Blixen och Hemingway har bränt fast i mitt medvetande. Samtidigt går det inte att vika undan för den mörka, koloniala historia som safari representerar – hur ekovänliga och lokalt förankrade dagens arrangörer än är. Jag både skäms och förundras – och kan inte låta bli att känna att jag är deltagare i ett slags skådespel.

Det har kanske aldrig varit populärare att åka på safari än i dag, och safariindustrin har på ett par decennier förvandlats från småskaliga till närmast industriella proportioner. Charter arrangörer som Ving erbjuder i dag safariresor till Kenya och Sydafrika, där vissa parker mer liknar inhägnade djurparker än orörd vildmark. Safarin har blivit tillgänglig för alla – eller i varje fall fler än de rika lyxbesökare från England och USA som en gång i tiden satte igång karusellen. Men det är fortfarande ett dyrt nöje – de flesta lodger kostar åtskilliga tusen per natt. I början av 1980­talet fanns 300 bäddar på lodgerna i Mara, i dag är de tio gånger så många. Turismen har betraktats som vildlivets räddare, men allt fler kritiker menar att det är densamma som långsamt håller på att förstöra parkerna. Gör dagens kamerautrustade turister lika stor skada som de vita jägarna en gång gjorde?

Hela Masai Mara är tyst, väntande. Lejon vilar under akaciaträden. Gräset är ännu högt och grönt. Men i horisonten kan man se dem – förlöparna – som små svarta prickar. Lägger man örat mot den röda jorden kanske man hör hur det kommer närmare ­mullrandet från miljontals hovar. Den stora migrationen är på väg – 1,5 miljoner gnuer, gaseller och zebror på sin eviga vandring från Serengeti i söder till massajernas land i norr. Tusentals och åter tusentals kommer aldrig att återvända från sin vandring. De kommer att dö här. Det stora skåde spelet ska snart börja. I Nairobi, ett par dagar tidigare, har jag fastnat vid ett svartvitt fotografi i lobbyn på ett av Kenyas mest mytomspunna hotell, Stanley, som slog upp dörrarna 1902. Det sägs att det var på Stanley som Hemingway, när han vilade upp sig efter en släng av dysenteri som han ådrog sig under en safari 1933, skissade upp grunderna till de legendariska novellerna Afrikas gröna berg och Snön över Kilimanjaro. Och det var här Ava Gardner, Clark Gable och Grace Kelly bodde när de var i stan.

Men det gamla fotografiet jag tittar på föreställer inga Hollywoodstjärnor, utan fyra gamla män i safarihattar som sitter längst fram på ett ånglok. Bilden är från 1909 och mannen längst till vänster är Theodore Roosevelt, den stora amerikanska presidenten. Han har precis avslutat sitt mandat och rest direkt från Vita huset till Östafrika. Under den kommande jaktresan skulle den skjutglada presidenten och hans entourage döda eller fånga 11 397 djur. Det är egentligen inte Roosevelt som fångar min uppmärksamhet, utan det ånglok han sitter på: den verkliga erövraren av Östafrika. 1896 började de brittiska kolonisatörerna anlägga Uganda Railway som skulle binda samman imperiet i Östafrika, från Uganda till Mombasa vid Indiska oceanen. Året före hade det brittiska imperiet annekterat Kenya och Uganda. Järnvägen, som populärt kallades The Lunatic Express, kom att bli utgångspunkten för den verkliga kolonisationen av Kenya. Den förde med sig brittiska jordbrukare in på det bördiga höglandet där de lade beslag på de bästa jordarna och förde ut afrikanska råvaror. Det var kring den här järnvägen Nairobi växte fram. Det var på den här järnvägen Karen Blixen anlände 1913. och det var under byggandet av den här järnvägen som de två fruktade människoätande lejonen i Tsavo sägs ha dödat 135 arbetare. Men det vara inte bara jägare och lycksökare som anlände med The Lunatic Express. Lastad på tåget kom en hel livsstil.

Vi svävar fram. Parken till vänster avgränsas av Siriaplatåns branta klippor, och till höger flyter den gula Mara river. Prickarna i horisonten har förvandlats från ett knappt urskiljbart myller till tiotusentals betande gnuer under oss. Deras typiska, ständiga brölande fyller luften. Vår storaskugga sjunker ner mot hjorden. en flock gnuer stirrar mot den märkliga farkosten som är på väg rakt mot dem – och flyr sedan i panik. Plötsligt signalerar kaptenen att vi ska sätta oss ner och hålla fast i något. Det obekväma med att flyga luftballong är att man alltid mer eller mindre kraschlandar. Väl på marken korkar kaptenen upp en flaska champagne, och från ett snabbt uppmonterat kök sprider sig snart doften av nygräddade våffor. Upplevelsen av en frukost på savannen i dag skiljer sig förmodligen inte mycket från en på Theodore Roosevelts tid. Parker som Masai Mara är förmodligen så nära Edens Lustgård den moderna människan kan komma. För 70 000 år sedan lämnade människor dessa slätter för att vandra norrut och vada över Röda havet, ut ur afrika. Biologen E.O. Wilson tror att det var människans faustiska gen som fick henne att ta steget – eller simturen. En rastlös, äventyrlig och rentav galen gen som som gör människan till det mest äventyrliga djuret av alla. Kanske var det samma faustiska gen som fick utvandrarna att återvända för över hundra år sedan.

Trots att vår guide alltid håller ett spanande öga mot horisonten infinner sig känslan av att man, åtminstone i teorin, inte befinner sig högst upp i näringskedjan här. Det är den upplevelsen som har lockat ut människor på safari – ända sedan de första vita kolonisatörerna kom hit – och som turister från Europa och Usa fortfarande är beredda att betala ganska mycket för. Även om Nikons och Canons har ersatt Winchesters och Remingtons. Safari betyder resa på swahili, och användes ursprungligen för att beskriva de arabiska handelsvägarna som i tusentals år förde elfenben och slavar ut till den asiatiska marknaden. Handeln var så lukrativ att även Europas växande stormakter i slutet av 1800­talet fick upp ögonen för den. På Berlinkonferensen 1885 delade man upp kontinenten med linjal – och Kenya blev sedermera en juvel i det brittiska imperiets krona med sitt svala klimat, sina bördiga jordar och sin billiga arbetskraft. Kenya kom att bli platsen där många ur den brittiska överklassen, av många olika anledningar, ”började om på nytt”. en del sökte rikedom, andra äventyr, och några flydde rentav hit. Runt förra sekelskiftet hade den amerikanska västern erövrats och Kanadas vildmarker utforskats. Afrika sågs som den sista fronten.

Kenyas nya herrar tog med sig den brittiska jaktkulturen från hemlandet. De importerade brittiska jakthundar och red till en början ut på savannen i röda jaktfrackar. storviltsjakten blev en kolonial livsstil och en del av ett nytt mansideal. en man som både stod nära naturen och bemästrade den. en man som slogs mot bestar. Genom ritualerna, som att posera med djuren på fotografier och att hänga upp dem på väggen, befästes manligheten. En av de första som förkroppsligade detta ideal var Theodore Roosevelt, vars safari var en uppvisning i kolonialt överdåd. Med sig ut på savannen hade Roosevelt 250 bärare, betjänter, spårare och soldater. Hans jaktresa 1909 följdes av världspressen och gav safarin ett globalt genomslag.

Stanken når oss långt innan vi ser floden. Gamar vilar lojt på sina vingar ovanför Mara river. Vi når ett område där de annars branta lersluttningarna planar ut. Stenar sticker upp ur floden, men just de här stenarna har avskavda revben. Det är de ruttnande resterna efter en ”crossing” för någon vecka sedan, då ett par tusen gnuer tog sig över floden. Förlorarna var många. Ett dussin zebror står vid andra strandkanten, uppenbart nervösa. De kastar sig fram och tillbaka. Ingen vågar ta det avgörande steget ut i det gula vattnet.

– De väntar på gnuerna, de är mer korkade, säger vår guide William med ett leende. Platsen är scenen för ett av parkens mest dramatiska skådespel. Hela migrationen på 1,5 miljoner djur måste förr eller senare över här för att nå nya betesmarker. Flodens krokodiler har migrationen inprogrammerad i sina gener, de vallfärdar flera mil för att vänta i det grumliga vattnet.

Den verkliga högkonjunkturen för safarin blev mellankrigstiden. I Roosevelts fotspår kom nya besökare till savannen, rika äventyrslystna amerikaner. Safari blev snabbt en boomande industri, och mängder av företag som utrustade expeditionerna med lyxiga tält och chica safariuniformer växte fram i Nairobi. Safarin blev en sport för superrika med sin blandning av glamour, våld och död. Kenya blev också ett centrum för ett överdåd som blivit allt mindre accepterat i Europa, där sociala rörelser krävde rösträtt och jämlikhet. I Kenya kunde överklassen leva som kungar och livet i kolonin fick snart rykte om sig att vara friare, mindre etikettstyrt och betydligt mer dekadent än i hemländerna. På 1920­talet kom denna dekadens att symboliseras av Happy Valley­gänget, en hedonistisk elit som till största delen bestod av adliga britter som gjorde sig ökända för vilt experimenterande med droger och sex. De nya lyxturisterna guidades av professionella vita jägare, som kom att bli urtypen för exotisk manlighet. En förgrundsgestalt under 1920­talet var den svenska jägaren och baronen Bror von Blixen­Finecke, Karen Blixens make, som kanske mer än någon annan kom att symbolisera det manliga safari­idealet under sin tid: ”Bror was the toughest, most durable white hunter ever to snicker at the fanfare of safari or to shoot a charging buffalo between the eyes while debating whether his sundown drink would be gin or whiskey”, skrev den kvinnliga äventyraren Beryl Markham beundrande. Han porträtteras i Mitt Afrika som Karen Blixens notoriskt otrogne make.

Många kom att gå i Brors fotspår – inte minst Ernest Hemingway som anlände till Kenya 1933 för att delta i sin första safari, som han sedan odödliggjorde genom sina noveller. Hemingway skrev in sig själv i myten bland de stora vita jägarna. Det är mellankrigsårens romantiska och äventyrliga skimmer som safariindustrin fortfarande profiterar på. Det khakifärgade stilidealet har knappt förnyats sedan 30­talet – med undantaget att man har lagt den alltför uppenbart koloniala safarihatten på hyllan. Mellankrigsåren kom att mytologiseras av Hollywood efter andra världskriget i filmer som Kung Salomos skatt och Mogambo. Inte helt olikt västernfilmerna tillhör safarifilmerna en genre vars tid har stannat. Men när de vita jägarna gjorde succé på bioduken hade verkligheten börjat komma ikapp förebilderna. Under 1950­talet gjorde kenyanerna uppror mot kolonialmakten och 1963 blev landet självständigt. Jakten var över.

John, vår massajguide, böjer sig ner och mäter ett fotspår med handen. Den mjuka leran är fortfarande våt av morgondagg. "Leopard, fresh!" Vi har tagit oss ut på savannen till fots, en upplevelse som får en att känna sig som en vandrande köttbit. John, som bor i en massajby inte långt från vårt camp Kichwa Tempo, inger trygghet. Men för säkerhets skull har vi även med oss en vakt med ett laddat gevär. Han går långsamt i täten när vi tar oss in i skogen som omger Mara river. Vi vill inte överraska någon. John berättar att det varken är leoparder eller lejon vi borde vara rädda för – utan buffar. Den afrikanska buffeln är ett av savannens farligaste djur och dödar runt 200 personer varje år. Den var ett eftertraktat byte bland de vita jägarna, som räknade in den bland ”The Big Five” – en lista inte över savannens största djur, som antyds, utan hur farligt det var att jaga dem. Listan, som utöver buffeln består av lejon, elefant, noshörning och leopard, är i dag en måste­se­lista för safarituristen. Masai Mara har dem alla – och det tog bara ett par dagar för oss att pricka av dem.

Men 60 år av kolonial rovjakt, en snabbt växande befolkning, en tilltagande tjuvjakt och ett jordbruk i behov av ny mark kom att nästan utrota Kenyas stora djur. I Masai Mara drevs den svarta noshörningen under 1970­talet nästan till utrotning och elfefantbeståndet halverades på ett par decennier. 1977 totalförbjöds jakt i Kenya i ett desperat försök att rädda djurlivet. Det var under 1970­talet som safari kom att skifta i betydelse, från jakt till observation – och gevär byttes mot kameror och kikare. Den verkliga räddningen blev dock turismen, som när flygpriserna sjönk under 1980­ och 1990­talen kunde anta massformat. Turismen är i dag Kenyas nästa största inkomstkälla och omsätter åtskilliga miljarder årligen. Nationalparkerna har blivit en källa för hårdvaluta då inträdet kostar runt 500 kronor per dag.

Det största hotet mot djurlivet kommer i dag från öst. Kinas ökade välstånd har det senaste decenniet kraftigt höjt priset på elfenben på den svarta marknaden – i Kina ligger det på 4 700 kronor kilot. Uppskattningsvis 100 elefanter dödas i tjuvjakt varje dag, enligt organisationen International Fund for animal Welfare. Ny forskning har dock visat på att turismen inte är den frälsare för djur livet som den ofta framställs som. enligt en rapport från International Livestock Research Institute har bestånden av vissa djurarter i Mara, som giraff och impala, minskat med 80 till 95 procent de senaste två decennierna. Institutet beskriver att hotet mot djurlivet är så akut att till och med den stora migrationen är hotad. Allt fler människor trängs i parkernas ytterkanter. Befolkningstillväxten är en orsak, men den massivt ökande turismen pekas ut som en annan. Ett sorgligt faktum är dock att parkerna måste dra in pengar, stora pengar, för att berättiga sin fortlevnad. I ett land där 60 procent lever under fattigdomsgränsen är det svårt att argumentera för att viltvård ska gå före fattigdomsbekämpning.

Kenyanska turistministeriet förväntar sig en fördubbling av turismen de kommande åren. Kichwa Tempo, liksom många andra camper i Masai Mara, samarbetar med lokala byar, både för att ge dem inkomster och involvera dem i skyddet av parkerna. Det har blivit allt viktigare för många camper att förstärka sin ekologiska profil och lämna så små avtryck som möjligt. Ändå måste det troligen till stora förändringar av safariindustrin för att skydda den unika naturen. en sannolik lösning är en återgång till dyrare och mer exklusiva safaris – att safarin återigen blir något för få snarare än för många. För att rädda världens sista stora vilda djurliv krävs det inte bara att gevären tystnar, utan även kamerorna.

”Look, Dik-Dik!" John pekar på något som prasslar till i buskarna. Min blick är inte lika skarp, jag hinner inte ens få en glimt av den skygga dvärgantilopen innan den är borta. På andra sidan floden skymtar BBC:s läger, vars serie Big Cat har gjort Masai Maras lejon världsberömda. Nedanför blänger flodhästar på oss medan vi fotograferar dem. Känslan av att befinna sig i ett skådespel återkommer. Flodhästarna sitter på första parkett och stirrar på oss. De applåderar inte. Kanske är det Susan Sontag som i sin bok On Photography klarast har satt ord på vad safari är i dag:

”Vapen har förvandlats till kameror i denna komedi – ekologisk safari – eftersom naturen har upphört att vara vad den alltid varit, det vill säga något som människor har behövt skyddas mot. Nu är det naturen – tämjd, hotad, dödlig – som behöver skyddas mot människor. När vi är rädda skjuter vi. Men när vi är nostalgiska tar vi bilder.”

Artikeln publicerades i Icon Magazine, våren 2012.

Publicerad den 14e oktober 2012Tillbaka till artiklar

Ingen har kommenterat denna post šn

Skriv kommentar

Namn och E-postadress šr obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen anvšnder Cookies