Konstnären 3

Den statliga inkomstgarantin för konstnärer slopas nästa år. Det är ett beslut som går helt i linje med regeringens arbetslinje. Varenda själ ska göra ”rätt för sig”. Det ska löna sig att arbeta. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg skriver syrligt att det i dagen samhälle ”är något djupt provokativt med målarkluddar som aldrig ger upp, trots att de inte kan försörja sig på sitt skapande”. Inget sticker därför mer i ögonen på »verklighetens folk« än konstnärer som får garanterad månadslön.

Dessutom är det ju ett hot mot kapitalismen och grus i marknadskonkurrensens maskiner. Däremot är avskaffandet av den statliga inkomstgarantin inget som skakar konstvärlden. Garantin har varit få förunnad, bara 157 personer mottar den idag. Varav 28 är bildkonstnärer. Det har även funnits berättigad kritik mot konstnärslönen. Vem bör få den? Är det verkligen bästa sättet att stödja ett aktivt svenskt kulturliv? Regeringen ersätter inkomstgarantin genom att skjuta till 1,5 miljoner i årliga stipendier. Det är en rent löjlig summa med tanke på att konstnärslönen gav 17 miljoner kronor i bidrag årligen.

Att regeringen stoppar systemet har egentligen ingenting med brist på resurser att göra utan handlar om en mycket större förändring av det svenska kulturlivet. Konstnärer ska i högre grad bli entreprenörer och det går att se hur även de statliga bidragen anpassas till ett sådant system. Den i Kulturutredningen föreslagna portföljmodellen där kommuner, landsting och regioner får större inflytande över kulturbidragen riskerar, som Karin Willén och Gunilla Kihlgren-Svartström skriver i det här numrets debattartikel, att leda till att allt mer kulturstöd går åt att gagna och marknadsföra det lokala näringslivet. Kulturbidragen blir med andra ord förtäckta näringsbidrag, där projekt som marknadsför kommunen eller skapar fler arbetstillfällen riskerar att prioriteras framför den intressanta konsten.

Det här numret har tema entreprenörskap och företagande. Enligt Birgitta Johansson på Arbetsförmedlingen Kultur växer egenföretagarna inom kultursektorn kontinuerligt. Den brännande frågan är om konstnärer är goda eller ofrivilliga företagare? I det här numret diskuterar bland annat konstnärerna Carl Johan De Geer, Andreas Ribbung och Magdalena Dziurlikowska just det ämnet i ett rundabordssamtal. I numrets stora intervju berättar Ernst Billgren hur man blir rik på konst och i vårt reportage Konst som säljer berättar vi om en bransch som definitivt blir det.

Problemet i diskussionen är att kulturarbetare och konstnärer ofta betraktas som ”efterblivna” företagare. De genererar ju sällan vinster, expanderar verksamheten eller noterar sig på börsen. De passar inte in i ramen för en ”nyttig” företagare. Men är det inte dags att vända på tavlan? Det är tid att omvärdera vad företagande är och ska vara och frigöra sig från den traditionella ramen för företagande. Är det inte viktigare att ett företag skapar mening än vinst? Att företag skapar kvalitet före nytta och konstnärlig frihet framför tillväxt? För alla som tycker det är konstnärer föregångare.