Supernörden
Vår tids genier ägnar sig inte åt att lösa energifrågan, växthuseffekten och ta oss längre ut i universum. Vår tids genier löser hellre kopieringsskyddet på senaste Harry Potter-spelet.
Krönikan publicerades i Din teknik, april 2008.
Någonstans i början av åttiotalet satt två pojkar i sjuårsåldern och lekte med Lego på ett golv i villaförorten Valda i Göteborg. De byggde rymdskepp. Den ena pojken försökte bygga ett så vackert rymdskepp som möjligt. Den andra pojken brydde sig inte alls om det - hans rymdskepp var oerhört fult.
När de jämförde sina rymdskepp tittade pojken med det fula rymdskeppet nedlåtande på det vackra rymdskeppet och sade med en nasal och vetenskapligt korrekt röst: ”Den där skulle aldrig kunna flyga. Den skulle inte kunna ta sig ut i atmosfären. Den har en är fysiskt omöjlig vingkonstruktion.”
Och han hade förmodligen helt rätt. Det var så min vän Klas mindes sitt första möte med en supernörd. Vi har numer har två raser på den här planeten, människor och supernördar.
Jag tror att supernörden föddes ungefär samtidigt som de första persondatorerna blev en del av heminredning. För de föddes med ettor och nollor blodet. En slags homo digitalis som skulle bli den uppkopplade generationens avantgarde.
Min egen supernördkompis brukade stirra rakt in i ett flöde av ettor och nollor på datorskärmen lika intresserat som jag tittade på TV. Ibland skrattade han till, då han såg någon komisk sifferkombination rinna förbi. När jag ritade min första teckning programmerade han sina första datorspel. Precis som Klas tyckte jag alltid det var är lite förnedrande att umgås med supernörden. Man umgicks ju ändå med nästa steg i evolutionen.
Tro nu inte att supernörden är en vanlig nörd. Nej, i nördkretsar behandlas dessa personer närmast som gudar (jedimästare). Och är det något som skiljer supernördar från vanliga geeks så är det deras extraordinärt uppblåsta ego. Supernördarna vet sitt värde. De är lika otrevliga, diviga och nonchalanta som begåvade. Sheldon i aktuella Tv-serien ”The Big Bang Theory” är ett utmärkt exempel. Attityden går även igen i Pirate Bays-killarnas raljerande och överlägsna ton.
Supernördens självsäkerhet kommer ur tron att det är de som kontrollerar världen nu. Och att ingen statsmakt eller multinationellt företag kan nå dem. De beter sig överhuvudtaget väldigt överlägset. Som om de tillhörde en digital aristokrati. Det var förmodligen meningen att de här supernördarna skulle ärva jorden.
Att dessa små digitala genier födda på 70- och 80-talet skulle växa upp och bygga quantumdatorer, partikelacceleratorer och öppna stabila maskhål med mörk materia i garaget. Att de skulle ha lagat ozonlagret på gymnasiet, löst energifrågan på högskolan och börjat bygga en månbas som sitt första forskningsprojekt. Att de skulle bli headhuntade av NASA, DARPA eller kidnappade av Nordkorea för att bygga en enorm laserkanon. Men någonting hände på vägen.
För våra teknikutbildningar har inte översvämmats av ambitiösa och geniala supernördar. Nej, snarare rapporterar skolor som KTH att antalet sökande sjunker. Och min supernördskompis? Han jobbar på en plastfabrik. Frågan är vad som egentligen hände?
Den evolutionära psykologen Geoffrey Miller har ett svar – och ni kommer förmodligen inte att gilla det. Han menar att vår civilisation inte kommer att utplånas av bomben utan av Xboxen. Vår tids genier försöker inte lösa ekvationen för universums skapelse utan bara det senaste kopieringsskyddet på Harry Potter-DVDn.
De försöker inte bevisa strängteorin utan snarare hur snabbt de kan nå Level 60 i ”World of Warcraft”. De är hellre experter på ”EverQuest” än evolutionära algoritmer. De har till om med förlorat sin könsdrift. Varför gå igenom alla mödor att skaffa en riktig flickvän när du kan hooka upp med en krigarprinsessa i Ironforge?
Vår tids ”digitala aristokrati” har fallit offer för samma nöje som romarna en gång gjorde. Porr, pirater och Play Station. Vi lever i dekadens tid - den virtuella.
Text av Anders Rydell.