Virtuella vildar
Datorspelare är virtuella vildar. Och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de får officiell minoritetsstatus.
Krönikan publiceras i Bon 43, juni 2008.
En giraff går långsamt över savannen och spanar efter 2000-talets infödingar i dokumentärfilmen Gamevideo. Konstnären Patrick Kretschek har gjort en pastisch på trettiotalets imperialistiska journalfilmer där vita kolonialherrar i djungelhatt besöker byar i Afrika med oxpiska i handen.
Men Kretscheks infödingar befinner sig i en helt annan vildmark – World of Warcraft. Dataspelare har det senaste decenniet behandlats kolonialt nedlåtande som ett slags postmoderna vildar. Först och främst har de setts som våldsamma. Både Cho Seung-Hui som låg bakom skolmassakern på Virginia Tech och Pekka-Eric Auvinen som sköt ihjäl åtta personer på en skola i finska Jokela var hängivna virtuella medborgare.
Auvinen gick tydligen direkt till skolgården från svenska krigsspelet Battlefield 2. Den virtuella vilden anses även vara oförmögen att ta ansvar för sig själv. Precis som infödingen är han i ständigt behov av uppfostran och beskydd. Dataspelaren faller alltför lätt offer för missbruk och beroende. Och allra mest ociviliserade är vildarna i onlinespelen. EverQuest har populärt kallats för EverCrack.
De virtuella infödingarnas livsstil har länge setts som ett hot mot andra mer civiliserade kulturformer – det barbariska dataspelandet har utpekats som förklaring till det minskade bokläsandet bland unga killar. Men precis som för de flesta förtalade minoriteter kommer förr eller senare upprättelsen. Och på senare tid har faktiskt något hänt. Det har blivit nästan lika fult att uttrycka elakheter om dataspelare som om samer eller aboriginer.
En rad minoritetsbeskyddare och organisationer som Goodgame, Medierådet och Svenska Datorspelsinstitutet står numera ständigt beredda att attackera alla vulgära stereotyper. När kristdemokraten Anders Bergsten i maj propagerade i Expressen för att ”våldsspel” som Grand Theft Auto IV borde förbjudas blev hans argument snabbt söndermosade.
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan dataspelare får officiell minoritetsstatus. Till och med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kände sig nyligen tvingad att delta i prisutdelningen på årets Spelgala. Men den digitala vilden är en klumpigt inkvoterad medlem av kulturparnassen.
Den kulturelit som motvilligt erkänner spelande som konstform skulle aldrig skita ner sina fötter på den virtuella savannen. Det nyväckta intresset hänger som ett blaffigt exotiskt smycke runt halsen, medan kulturstödet fortfarande går raka vägen till nästa impressionistutställning på Prins Eugens Waldemarsudde.
Poff sa det. Mitt ex skickade en länk till denna artikel, och lika aktuella är dina ord då som nu.
Väl skrivet får jag säga. Tyvärr kommer "vi", "gamers", aldrig kunna lyftas då vi dras ner av den åldersgrupp som ägnar sig åt det. Eller, dras ner är fult sagt. Det är inget fult i att en kultur faktiskt inte bara är anpassad för småstora herrar som går på Konstfack eller konstiga tjejer i annorlunda kläder som svävar runt med sina pennor.
Vem som helst kan spela, precis som att vem som helst kan rita. Teknologin sätter dock sina begränsningar, och varför skulle en kulturelit våga sig på något nytt. Det vore ju att gå ifrån det trygga.
Kultur eller inte kvittar i mina ögon. För oss som förstår så är det inte intressant att bli uppmärksammad av de som inte vågar. Däremot är det viktigt att vi uppmärksammar oss själva och inte låtar andras ord och blickar sänka våra.
Hur som, jag vet inte vem du är, men du skrev fint, och det förtjänar iaf. en kommentar från någon annan.
Ha det fint.