Virtuella vildar
Datorspelare är virtuella vildar. Och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de får officiell minoritetsstatus.
Krönikan publiceras i Bon 43, juni 2008.
En giraff går långsamt över savannen och spanar efter 2000-talets infödingar i dokumentärfilmen Gamevideo. Konstnären Patrick Kretschek har gjort en pastisch på trettiotalets imperialistiska journalfilmer där vita kolonialherrar i djungelhatt besöker byar i Afrika med oxpiska i handen.
Men Kretscheks infödingar befinner sig i en helt annan vildmark – World of Warcraft. Dataspelare har det senaste decenniet behandlats kolonialt nedlåtande som ett slags postmoderna vildar. Först och främst har de setts som våldsamma. Både Cho Seung-Hui som låg bakom skolmassakern på Virginia Tech och Pekka-Eric Auvinen som sköt ihjäl åtta personer på en skola i finska Jokela var hängivna virtuella medborgare.
Auvinen gick tydligen direkt till skolgården från svenska krigsspelet Battlefield 2. Den virtuella vilden anses även vara oförmögen att ta ansvar för sig själv. Precis som infödingen är han i ständigt behov av uppfostran och beskydd. Dataspelaren faller alltför lätt offer för missbruk och beroende. Och allra mest ociviliserade är vildarna i onlinespelen. EverQuest har populärt kallats för EverCrack.
De virtuella infödingarnas livsstil har länge setts som ett hot mot andra mer civiliserade kulturformer – det barbariska dataspelandet har utpekats som förklaring till det minskade bokläsandet bland unga killar. Men precis som för de flesta förtalade minoriteter kommer förr eller senare upprättelsen. Och på senare tid har faktiskt något hänt. Det har blivit nästan lika fult att uttrycka elakheter om dataspelare som om samer eller aboriginer.
En rad minoritetsbeskyddare och organisationer som Goodgame, Medierådet och Svenska Datorspelsinstitutet står numera ständigt beredda att attackera alla vulgära stereotyper. När kristdemokraten Anders Bergsten i maj propagerade i Expressen för att ”våldsspel” som Grand Theft Auto IV borde förbjudas blev hans argument snabbt söndermosade.
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan dataspelare får officiell minoritetsstatus. Till och med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kände sig nyligen tvingad att delta i prisutdelningen på årets Spelgala. Men den digitala vilden är en klumpigt inkvoterad medlem av kulturparnassen.
Den kulturelit som motvilligt erkänner spelande som konstform skulle aldrig skita ner sina fötter på den virtuella savannen. Det nyväckta intresset hänger som ett blaffigt exotiskt smycke runt halsen, medan kulturstödet fortfarande går raka vägen till nästa impressionistutställning på Prins Eugens Waldemarsudde.