Arkitekter hatar kroppar
Om världen vore lika befolkad som en designtidning skulle mänskligheten kunna snylta snöleoparderna på Världsnaturfondens bidrag.
Krönikan publicerades i Forum Aid, februari 2009.
Jag måste erkänna att design- och arkitekturtidningar ofta ger mig skräckvisioner. De är som en sådan där mardröm från vilken man vaknar upp och upptäcker att man är helt ensam i världen. Man springer kallsvettigt upp och ner bland arkitektoniska mästerverk och sterila salonger utan att träffa på en enda person. Bara tystnad, tomhet och renhet.
Om världen vore lika befolkad som en designtidning skulle mänskligheten kunna snylta snöleoparderna på Världsnaturfondens bidrag. Jag har alltid undrat varför bilder på urban design och arkitektur är lika avfolkade som Norrland. Slå upp valfri tidning och du kommer att se stolar som ingen sitter i, lägenheter ingen bor i och nya bibliotek ingen verkar vilja besöka. Det är ju inte bara tidningarnas fel. När arkitektkontor visar modeller över ett nytt bostadsområde brukar de enda spåren av mänsklighet vara några små, små bleka människospillror onaturligt (och väldigt planerat) utspridda, lite som några strån ogräs – bara för att ge en illusion av naturlighet. Ensamma människor som inte tycks vara på väg någonstans alls. Ibland har man klippt ut dem så att bara de vita konturerna finns kvar. Det blir väl bättre så… Och design ska vi inte tala om – den vill helst existera i ett vakuum i ett steriliserat universum långt borta från vår skitiga planet. Varför?
Svaret är självklart. Det handlar om kitsch. Det handlar om det lite tragiska faktumet att de som vi egentligen bygger hus och stolar för inte passar in i bilden. Att design är bättre än människor. Arkitekter och formgivare betraktar människor med samma ögon som fysikern Stephen Hawking när han sa: ”The human race is just a chemical scum on a moderate-sized planet, orbiting around a very average star in the outer suburb of one among hundreds of billions of galaxies...”
Rymden är ju såklart långt mer intressant, medan det där skummet helst är något man sköljer bort. Och ärligt talat, rent designmässigt – hur bra är vi egentligen? En blekrosa nakenapa som mer ser ut att vara en produkt av dagisets lertimme än våra bästa formgivare. Jag menar – vem hade skapat något så köttigt och kitschigt som en människokropp i dag? Vi skulle inte ens undkomma som något naturinspirerat av Ross Lovegrove.
Många arkitekter och designers verkar plågsamt medvetna om att det enda som inte passar in i deras verk är de själva. En snabb blick på deras kläder säger ju allt. I sina försök att sudda ut sig själva framstår de ofta som rummets tråkigaste inredningsdetalj. De fantiserar om att vara en svart list.
Gud var en dålig designer. Så tills någon mer begåvad får uppdraget att redesigna oss är det bara att konstatera: design och arkitektur är inte till för människor. För vilken formgivare skulle vilja ha skum på sin stol?
Lista: Tips för mänskligare design
1. Tvinga design- och arkitekturtidningar att skicka med klippdockor.
2. Låt Rem Koolhaas designa om oss till svarta kuber. Arkitektvärlden kommer att jubla.
3. Låt Ikea ta över vår reproduktion och leverera oss som do-it-your-self-kitt.