Mys är mentalt heroin
Arkitekter har inte en plats i den hemsnickrade svenska folksjälen. Och det finns bara en anledning, de är inte mysiga.
Krönikan publicerades i tidningen RUM, 6/09.
När jag zappar genom den svenska floran av (upp)rörande bygg- och inredningsprogram inser jag att någon saknas. Snickare, murare, byggherrar, självutnämnda inredare och designer finns alla där för att riva ut det gamla och skyffla in det nya. Men var är arkitekterna? En intressant arkitekt ser vi lika sällan i ett inredningsprogram som strumpor på Ernst Kirchsteigers fötter. Och de få undantagen tilldelas rollen som tillsyningsmän.
Är det så att arkitekten inte har en plats i den hemsnickrade svenska folksjälen? I ett land som tagit över världen med sitt snåla gör-det-själv-imperium? Kanske. Arkitekter anses förmodligen lite för elitistiska för svensk söndagsteve. Sedan är frågan förstås vilka arkitekter som skulle vilja (våga) kliva ner bland arkitekturens hötorgskonst? Kanske är riskerna för stora?
Man kan undra varför Michelinstjärna-prydda människoföraktande kockar kan styla med molekylär gastronomi på bästa sändningstid när inte arkitekter kan göra detsamma? Vill du verkligen förändra världen finns det nog inte något bättre sätt än att släppa ett stycke naivistisk post-minimalistisk arkitektur över Sommartorpet.
Men jag tror ändå att arkitekternas tv-torpfrånvaro beror på någonting helt annat: de gillar inte mys. De hatar det. Samtidigt är detta trygga men samtidigt obehagliga ord en bärande vägg i svenskheten. Stig Dagerman skrev en gång att ”vårt behov av tröst är omättligt”. Jag tror han fick det om bakfoten, det är vårt behov mys som aldrig kan stillas. Löftet om mys får miljoner svenskar att ägna sina kvällar åt att se andra människor lacka lister och utstöta saker som ”färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst”.
Mys är mentalt heroin. Det sprider en varm och behaglig känsla i bröstet. Det attraherar någonting i djupet av vår själ. Enligt Wiktionary är mys just någonting ”känslomässigt tilltalande som ofta involverar närhet till andra människor”. Men i inredningsmyset är kontakten med andra en illusion. Som historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh skriver i sin intressanta studie av den svenska individualismen – Är svensken människa? – kramar vi hellre träd än varandra.
Vår yttre kyla är världskänd, ofta överdriven men inte alltid. Vi sätter oss hellre på ett tomt säte på bussen än bredvid någon, känner knappt våra grannar och tar hellre livet av oss än att tala inför våra medmänniskor. Det är här myset kommer in. Det finns helt enkelt en anledning till att tv-hemmen ser ut som de gör. Och det beror inte på smaklöshet (jo, lite); efter en dag ute i vårt kalla ensamma samhälle vill vi inte mötas av ett lika kallt minimalistiskt hem. Myshemmet med sin dova belysning, sitt låga tak, sina murriga färger och sina små trånga ytor verkar vara just det där som skänker flest svenskar riktig trygghet.
På samma sätt som en öppen eld berör oss är myset förmodligen en påminnelse om alla tusentals år vi tillbringade hopträngda i små stugor. Modern arkitektur går an i offentligheten. Men så fort vi öppnar dörren till våra hem vill vi, som en folkkär inredare sa, ”kliva in i livmodern”.