Fyrkantighetens tyranni
Varför bygger vi rakt när resten av universum är snett? Fyrkantigheten är bara rationell inne i sin egen fyrkantighet.
Krönikan publicerades i tidningen RUM, 9/09.
Jag ligger på sängen och mäter upp min lägenhet. Den är fyrkantig. Sex gånger sex meter i total harmoni. Som en liten box. Mitt hus är en rektangel av det gyllene snittet. Allt mina ögon faller på är mer eller mindre fyrkantigt. Mina böcker, min dator, min tv, mitt fönster, min garderob. Jag lever i den raka linjens tyranni.
Frågan är varför? Varför envisas vi med att rita raka linjer, slipa släta ytor och sortera upp vår värld i fyrkantiga boxar? Någon gång i historien måste det ha gått riktigt fel. Kanske hade vi suttit och rullat tummarna i ett par hundratusen år i en svårinredd grotta och kände att det var dags för något nytt? Historien förtäljer inte vilken forntida innovatör som stegade ut ur grottan och reste den första träkuben på slätten. Inte heller vad hans eller hennes kompisar tyckte, men de blev troligtvis imponerande. De ställde sig också i kuben, och började konstruera fyrkantiga saker som passade i deras fyrkantiga hem. Så fort man befann sig i kuben blev det ju logiskt att göra allt annat i fyrkanter också. Stolar, bord, rostat bröd.
Snart blev dessa fyrkantsälskare lite coolare än alla andra. Grekerna och romarna kallade människor som inte tog sig an den raka linjen för barbarer. Det raka blev förnuftigt, logiskt, rätt och vackert. Ju längre vi har distanserat oss från naturen (och barbarerna) – desto rakare har linjerna blivit. Det är därför knappast en tillfällighet att 1900-talet blev det rakaste århundradet. Med kubismen, modernismen, minimalismen och funktionalismen upphöjdes den raka linjen till gudomligt ideal.
Och vi började bygga världen som en lång rad fyrkantiga skokartonger – och gör det i stort sett fortfarande. Trots att det då och då dyker upp ett twistat torn så är det bara ett ”vågat” undantag i all fyrkantighet. Boxen anses fortfarande vara den logiska lösningen för det mesta. En rak linje är alltid bättre än en böjd. Precis som i mitt hem. Det finns bara två saker som inte är mer eller mindre fyrkantiga här. För det första, toalettstolen – vi har väl inte lyckats lösa det ännu? Det andra som inte hör hemma i fyrkantigheten är jag själv. Så frågan är varför jag är här? För att det är funktionellt, skulle någon säkert svara.
Problemet är väl att det inte riktigt stämmer längre. Ju mer vi har lärt oss desto mer har vi tvingats inse att fyrkantigheten varken är logisk eller förnuftig. Universum var inte riktigt så rakt som Newton föreställde sig det. Mer som ett gummiband, visade det sig. När vi tittar ner ser vi samma sak. En slät yta visade sig nämligen inte vara slätast. Biomimiken har visat att taggiga mikroytor leder vatten bättre och att knöliga valfenor är mer effektiva än släta flygplansvingar. Egentligen är det ju väldigt uppenbart. Hur kan någonting fyrkantigt, slätt, rakt egentligen vara bra i ett universum som är allt annat än rakt. Natur, vind, vatten skaver mot vår fyrkantiga box. Den läcker. Fyrkantigheten är bara bra inne i sin egen fyrkantighet. Men mot resten av naturen och universum är den bara en korkad stoppkloss.
Det finns såklart en anledning till varför vi har älskat det raka. Förälskelsen var som starkast när vi var som mest övertygade om att vi var unika i universum. Det raka symboliserar vår önskan att inte vara en del av naturen. Vårt sätt att visa att vi stod utanför den, bortom den, över den. Det är dags att återvända till grottan, ställa oss i ett hörn, skämmas lite och säga ”Förlåt, vi råkade bara tänk lite… fyrkantigt.”