En dansmus bekännelser
Vi är inte längre rädda för att maskinerna ska dominera världen – vi är dödsförskräckta för att de inte ska göra det. De framtidsvisioner som verkligen skrämmer är de där proppen har gått.
Krönikan publicerades i Bon 50, hösten 2009.
”I wouldn’t trust this overgrown pile of microchips any further than I can throw it”, säger general Beringer om försvarets superdator i hackerklassiskern WarGames från 1983. I filmen håller militärens galna dator på att störta världen rätt in i en nukleär apokalyps. Budskapet är tydligt: Vi kan inte lita på maskinerna. Året därpå klev Terminator in från framtiden. Hans budskap till världen? Ni kan inte lita på maskinerna.
Ända sedan de våldsamma protesterna mot den revolutionerande spinnmaskinen Spinning Jenny har vi skrämts av tanken på att våra mekaniska vänner en dag ska vända sig mot oss. På vita duken har onda maskiner jagat oss från Metropolis till The Matrix. Om de inte är helt igenom onda så är de åtminstone opålitliga. Och rädslan har letat sig ut ur biosalongerna.
I början av millenniet la det gigantiska datorföretaget Sun Microsystems grundare, Bill Joy, fram sina argument för att maskinerna i en nära framtid kommer segla förbi oss både socialt och intellektuellt. Enligt Joy är vi så dumma i huvudet att vi inte inser att vi bygger våra banemän. Har vi en osannolik tur, skrev Joy, kommer robotarna låta oss leva kvar som dansmöss. Detta, alltså, enligt en av datorålderns viktigaste entreprenörer.
I dagens teknikdeffade tillvaro borde denna maskinskräck befinna sig i högkonjunktur. Vi har aldrig omgett oss med så mycket elektroder – och vi har aldrig förr socialt, kulturellt och ekonomiskt påverkats så mycket av teknikutvecklingen som i dag. Borde vi åtminstone inte fundera på att dra ur sladden, så här nära robotupproret? Eller lever vi kanske redan som nersövda duracellbatterier? Faktum är att något helt annat än datorernas dominans skrämmer oss som mest.
När Twitter den 6 augusti i år plötsligt stängdes ner var det som om en digital atombomb hade landat på 45 miljoner användare. Förutom att händelsen blev en världsnyhet rapporterades det om allmän panik bland twittrarna. Efteråt skulle en av de populäraste trådarna på sajten bli #whentwitterwasdown – där användare avhandlade traumat och berättade om vad de hade gjort under blackouten. Twitter låg nere i två timmar.
Vi är inte längre rädda för att maskinerna ska dominera världen – vi är dödsförskräckta för att de inte ska göra det. De framtidsvisioner som verkligen skrämmer är de där proppen har gått, som Children of Men, The Road och 2012. Eller när Henrik Schyffert i The 90’s – ett försvarstal berättar om tiden före nätet.
I dag kramar vi hellre en mördarrobot än mister vårt rss-flöde. Och vi närmar oss inte dagen då maskinerna tar över världen – vi närmar oss dagen då vi kommer att be dem ta emot den. Vi har med andra ord redan accepterat vår enkla tillvaro – som dansmöss.