Vit arisk kitsch
Svenskt Tenn varit tvungna att ”rena” Dalahästen genom att doppa den i vit färg. Få saker är trendigare i våra askblonda hem än renad kitsch, det är som en ”invandrare” som talar ”ren” svenska för den folkpartistis
Det ligger ett par kristaller och en hög tarotkort på hennes vardagsrumsbord, och jag undrar för en kort sekund: Är hon en häxa? Hennes lägenhet är lika blodröd som en aztekisk offerplats och hela möblemanget tycks stå på fel plats – det finns ingen funktionell ordning. Är det stök eller är det bara feng shui? På väggarna hänger enhörningar och mönster som världen aldrig förlät Inkaindianerna för. Jag har hamnat i etnokitschens himmelrike, och skulle inte ens bli förvånad om jag plötsligt fick se ett par förkrympta skallar från Nya Guineas djungler dingla från hennes sänggavel som kokosnötter. ”Bra för sexlivet”, eller något.
När vi slagit oss ner i soffan, och jag hör det obehagliga ljudet av en vindflöjt på balkongen, frågar jag med ett illa tvingat leende om hon använder tarotkorten? (Vilket egentligen betyder: är du en galen new age-människa?). Jag förväntade mig naturligtvis ett ”ja”, och skulle därefter innerligt hoppas att hon inte skulle spå hur hopplöst kort den här flörten skulle bli.
”Nej, jag gillar bara stilen”, sade hon till min förvåning, ”Jag avskyr sådana där kalla rena hem”.
Händelsen fick mig att fundera över new agens insteg i svenska bostäder. Nyandligheten är en revolt mot vårt förnuft- och vetenskapsdyrkande samhälle. Men är det egentligen inte i högre grad en designrevolt? Efter andra världskriget genomförde den svenska modernismen, lierad med socialdemokratin, ett massmord på det svenska folkarvet. Allt som var annorlunda, överdådigt, gammalt och folkligt rensades ut till förmån för det rena ljusa funktionella. Projektet lyckades så väl att vi idag likställer det ”rena” med ”svensk stil”. Som om vår smak för det funktionella och enkla hade karvats fram under hundratals år av nordisk kyla och isolering. En ensam björk på fjället, vindpinad till minimalism. En stil lika kall som vår blyga själ.
Men som Linda Rampell visade i sin epokgörande Designatlas – en resa genom designteori 1845–2002 byggde allt detta på en myt. Vurmen för det ljusa och rena hänvisades istället till mer dunkla och obehagliga referenser som myten om den blonda nordiska ariska rasens renhet. Det räcker naturligtvis egentligen med att slänga ett öga på våra antikviteter för att inse att svensken djupt inne i sitt hjärta alltid älskat kitsch. De hårda vikingarna älskade frejdiga ornament mer än tanterna på farmors syjunta. Och i hundratals år har vi målat nästan allt vi ägt i kitschig allmogestil, från brudkistor till trähästar. Och har det någonsin funnits en enkelhet, har det varit av ren och skär fattigdom. Glöm ”less is more”, ”more” har historiskt oftast varit ”more”.
Dalahästen har däremot överlevt in i våra nya ariska hem, men först efter att Svenskt Tenn varit tvungna att ”rena” nationalsymbolen genom att doppa den i vit färg. Få saker är trendigare i våra askblonda hem än renad kitsch, det är som en ”invandrare” som talar ”ren” svenska för den folkpartistiska medelklassen. Doppa det i vit färg så är det klart. Kanske Björklunds nästa proposition?
Tillbaka till soffan. Jag ser mig om i rummet, stilen är ett hopkok av etnokonst, nyandligt flum och bondedoftande arvegods. Men jag finner det plötsligt varmt och mänskligt. Här är allt välkommet. Jag föredrar det. Hellre en förkrympt skalle under kudden än en nazist i garderoben.