Facebook som högstadium
Att vårda våra digitala spegelbilder har blivit den nya japanska trädgårdskonsten. Jag klipper varsamt bort bilder, vänner och kommentarer som stör harmonin, och planterar statusuppdateringar jag hoppas ska växa till något vackert
"Krönikan publicerades i Bon, våren 2011"
I South Park-avsnittet You Have 0 Friends försöker Stan värja sig mot Facebook. Det visar sig, precis som i verkligheten, naturligtvis omöjligt. Finns du inte på Facebook så existerar du inte. De som står utanför nätverket tycks inte finnas i statistiken. Om man tittar i åldersgruppen 18 till 21 år är anslutningen är så gott som total.
Stan tvingas slutligen göra upp med sin allt mäktigare Facebookprofil, som snart har många fler vänner än han själv. Profilen har blivit mer Stan än Stan själv.
Att vårda våra digitala spegelbilder har blivit den nya japanska trädgårdskonsten. Jag klipper varsamt bort bilder, vänner och kommentarer som stör harmonin, och planterar statusuppdateringar jag hoppas ska växa till ett vackert självbekräftande blomsterhav av kommentarer. Jag är alltid en lite renare, vackrare och mer spännande människa här. Men något bekymrar mig ändå. När jag ligger och renklipper min digitala gräsmatta med nagelsax funderar jag på när jag blev så petig? När började jag betrakta en bild i fel käkvinkel som ogräs? När började jag få kalla kårar av att en bortglömd barndomskompis klampar in med skitiga stövlar?
Är jag i själva verket fånge i min egen välvårdade trädgård? Här är jag bara jag. Men var jag inte alldeles nyss någonting annat?
Internet skänkte oss en gång samma frihetshetskänsla som att lämna högstadiets ångestfyllda korridorer. Vi insåg att vi kunde vara någon helt annan – och vi omfamnade det. Man hittade på en pseudonym, reggade adressen ripley85@hotmail.com och chattade med främlingar. Man skapade en avatar, skrev anonyma kommentarer och sjönk in i en obskyr subkultur. Vi luckrade upp den fasta identitet vi dragits med hela livet och började experimentera. I dag framstår allt detta som en digital tonårsfylla. På bara ett par år har vi blivit vuxna och välvårdade – och väldigt tråkiga. Anonymitet har blivit tabu. Pseudonymer löjliga. Man ska allt mer vara sig själv (vem det nu är) – även på internet.
Det här är ingen slump, utan en medveten strategi från mediebolag och myndigheter. Facebook har som en uttalad filosofi att vi bara ska ha en identitet. Man hör allt oftare att det är dags för internet ”att växa upp”. Det handlar i grunden om en enda sak: kontroll – statlig och kommersiell. Stater vill rensa i det farliga nätet för att slippa otyg som pirater och frihetsanarkister. Företag vill hitta första bästa länk mellan vår digitala profil och vårt kontokort – och då kan vi inte ha flera, och definitivt inte vara anonyma. Men kanske är det så det måste vara, när man är vuxen?
Problemet är att när jag står på min välansade gräsmatta känner jag mig inte alls vuxen, tvärtom. Jag får en hemsk tanke. Är vi inte på Facebook i själva verket tillbaka i högstadiekorridoren? Samma ängslighet, samma enorma självbekräftelsebehov och samma ångestfyllda stirrande i spegeln? Enda skillnaden tycks vara att vi inte längre sminkar över våra finnar – vi raderar dem!
På pricken, avslöjande av den pseudovärld som tagit över den riktiga världen!