Den sista pc-användaren
Pc-användare är protestanter och Appleanvändare katoliker. Apple erbjuder sina användare en enda enkel sanning, där man vägleds fram till frälsningen. Pc-användaren däremot lämnas att själv uttolka ”skriften”.
"Krönikan publicerades i RUM, 2011."
Jag tillhör ett utrotningshotat släkte. Åtminstone känns det så ibland. Mina vänner brukar titta på min mobil och min laptop som om det vore något jag fyndat på Stadsmissionen. Ja, jag är pc-användare. Det är lika bra att erkänna.
I Stockholms innestad tycks vi vara lika sällsynta som isbjörnar. En efter en ser jag hur mina vänner faller… ja som ”äpplen”. Plötsligt har de något svart och genomdesignat i handen eller knäet. Gamla pc-vänner kommer dagligen ut som fanatiska Apple-groupies. Det är sorgligt att se.
Däremot är det svårt att tänka sig någonting ocoolare än pc just nu. Att jämföra pc och Apple och vore som att jämföra Ullared med Acne. Ändå kommer jag stanna kvar. Varför? Därför allt i livet handlar inte om design – trots allt.
Berättelsen om hur Apple gick från konkursfärdigt till världsdominans är samtidshistoria. Steve Jobs tillförde det där lilla elementet som de andra datanördarna aldrig hade tänkt på, eller brytt sig om, design. För dem var insidan viktigast. I den första reklamen för iMac räckte det därför med att visa en bild på sladdhärvan bakom en pc för att folk skulle förstå skillnaden. Insidan var ute – ytan var allt. Det senaste decenniet har det gällt det mesta. Apple var inte ensamma – de hade bra tajming.
Samma år (1997) som iMac lanserades öppnades Guggenheim-museet i Bilbao, ritat av Frank Gehry. Det blev inledningen på en byggboom av museer där fasaden blev viktigare än konsten.
Fokuset på ytan har upprepat sig i allt större och större format, och kulminerat med Dubai – en helt meningslös plats inslagen i sinnessjukt dyrt omslagspapper.
Men dyra ytor kan inte bara dölja brist på innehåll, de kan även dölja ruttet sådant. Det senaste decenniet har västerländska superarkitekter skamlöst putsat upp fasaden på diktaturer, inte minst i Kina. Man har hjälpt världens största totalitära regim att bygga en progressiv image – och samtidigt blundat för sina kinesiska kollegors utsatta situation. Bland annat har konstnären och arkitekten Ai Wei Wei, som tillsammans med Herzog & de Meuron låg bakom Fågelboet i Peking, fängslats och misshandlats svårt och fängslats.
I den uppmärksammade attacken på Google i Kina häromåret var ett mål Ai Wei Wei:s konton. Google valde att lämna Kina i protest. Det skulle dock inte västerländska arkitekter drömma om att göra. Kina är ju ett land där man kan förverkliga drömmar – om man bara undviker att skrapar på ytan.
Men vad har egentligen den kinesiska diktaturen gemensamt med Apple? Ganska mycket faktiskt.
Författaren Umberto Eco har i en essä liknat pc-användare vid protestanter och Appleanvändare vid katoliker. Apple erbjuder sina användare en enda enkel sanning, där man vägleds fram till frälsningen. Det finns ingen möjlighet att avvika från vägen. Systemet är solitt. Pc-användaren däremot lämnas att själv uttolka ”skriften”. Du kan bara uppnå frälsning genom att själv göra en rad svåra val. Livet är lite lika lätt, men betydligt friare.
Ecos analys är träffsäker, men jag undrar inte om en bättre liknelse för Apple idag vore den kinesiska regimen. Båda prioriterar stabilitet framför valfrihet. Både kräver en systembunden lojalitet, i lag och kod. Båda har varit omåttligt framgångsrika genom sin kombination av monopol och kapitalism. Båda systemen har överträffat det öppna och demokratiska i effektivitet och framgång.
Så när Hu Jintao och Steve Jobs kommer med något skinande i handen – låt er inte luras.