En förlorad stad
Mellanösterns mastodontprojekt är lätta att skratta åt. Men de påminner också om något som vi själva har förlorat: visionen.
"Krönikan publicerades i tidningen RUM 2012"
Motorbåten kränger tvärt in mot land och tar sikte mot en stor brunröd klippa som vilar halvliggande i Indiska oceanen. Al Hajars bergskedja i norra Oman bildar en klippig och till synes ogenomtränglig mur mot havet. Men när vi rundar klippan viker bergen undan och där mitt ute i ingenting, lyser en kritvit stad i solen. Den är inte marmorvit – den är plastvit. För två år sedan fanns bara sand och grus här. Jebel Sifah, ett 5 miljoner kvadratmeter stort landområde ett par mil söder om Muscat, är bara ett av Omans många nya städer. Än så länge är Sifah något av en ödestad, projektet har bara börjat. När de pakistanska och indiska gästarbetarna är klara ska här finnas hel liten stadskärna, lyxiga villakomplex, parker, golfbana och några av världens bästa hotell av Missoni, Four Seasons och Banyan Three.
De nybyggda lägenhetskomplexen i Jebel Sifah ler som en nyblekt tandrad mot mig. Det är märkligt och fascinerande att betrakta framväxten av ett helt konstruerat samhälle. För mig som västerlänning framstår dessa projekt som galna och fåfänga. I gulfstaterna i norr – liksom i det ständigt expanderande Kina – rullas nya stadsprojekt ut på rullande band. Något inom mig protesterar emot att det går att skapa städer såhär – i varje fall levande städer. Kan man verkligen bara skissa upp ett stadsnät, kasta ut lite butiker och restauranger och sedan flytta in? Sultanen av Oman tror det. När jag lite senare tar mig genom bergen och ut i öknen passerar vi flera nya, ännu inte befolkade, byar. Bländvita lägenhetskomplex som inringar en lika ny moské. Min chaufför ler stolt, ”New home, much better”.
Min skepsis mot dessa projekt grundas i att vi (i västvärlden) fortfarande vilar ut oss efter modernismens baksmälla. De påminner oss om den ohöljda optimism som präglade vår civilisation så sent som för bara ett halv sekel sedan. Då vi i en liknande utopisk kraftmätning med funktionalismen som ledstjärna packade in miljontals människor i fyrkantiga kuber. Det skedde med en människosyn vi idag tagit avstånd från, de gemensamma lösningarna har fått ge vika för de individuella. Och än viktigare, som ett direkt resultat av vår modernistiska huvudvärk har strävan efter autenticitet aldrig varit viktigare. Vi fnyser åt allt som inte är äkta, genuint, besjälat. Autenticiteten är vår religion. Den styr allt från vilken korv vi köper till vart vi åker på semester. Vi sörjer allt som är förlorat, Klarakvarteren, Tv-eken och Igloo-glassen.
Ändå kan jag inte hjälpa att tycka att något annat har gått förlorat i vår tidsålder av bevarande. För dessa mastodontprojekt, trots deras fyrkantighet, är resultatet av något vi inte längre har. I Sverige tänker vi på Stockholmsförorter som Rinkeby, Skärholmen och Tensta. Men de verkligt ambitiösa stadsprojekten i vår historia skedde ju inte på 1960-talet utan på 1600-talet. Få tycker idag att Göteborg, Karlskrona och Härnösand är själslösa artificiella städer? Ändå skapades de en gång i tiden inte helt olikt Jebel Sifah – på ett skrivbord. Under stormaktstiden genomförde Sverige ett stadsprojekt som får 1900-talets motsvarigheter att framstå som sandlådelekar. Man grundade 50 städer – alla enligt samma rutnätsform.
I autenticitetskultens tidsålder är dylika projekt politiskt, socialt och kanske även ekonomiskt ogenomförbara. Det är på gott och ont. Fördelarna är att vi inte längre tror på enkla lösningar – nackdelen är att vi i vår iver att förkasta dessa projekt även har slutat drömma. Det är symptomatiskt att Fredrik Reinfeldt nyligen varnade för ”visioner”. En idélöshet som resulterat i att det idag saknas 91 000 bostäder i huvudstaden. Debatten kring nybyggen, som Slussen, visar på att det är betydligt lättare att slåss för bevarande är förnyelse. De flesta tycks dock ha glömt att även Södermalm, autenticitetskultens främsta fäste, en gång i tiden skissades upp av stormaktspampen och militären Carl Larsson Flemming.
Anders Rydell