Det vitaste rummet
Man känner sällan sig så vit som när jag går på vernissage på Moderna Museet. Och då talar jag inte bara om konsten.
Konsten är ett vitt rum. Man känner sällan sig så vit som när jag går på vernissage på Moderna Museet. Och då talar jag inte bara om konsten, som visserligen till största del är skapad av vita män och kvinnor från västvärlden. Man presenterade visserligen 86 konstnärer från 25 afrikanska länder i en utställning med namnet ”Africa Remix” för några år sedan. Det var ju ändå ”Mångkulturår”. Inget fel på konsten, bara förpackningen. Att bunta samman en hel världsdel och kränga massaiarmband och kryddmixen African Heat i museishoppen gav en bitter eftersmak. För övrigt verkar Moderna museet ännu inte ha upptäckt Asien.
Men allra minst är mångfalden på mingelgolvet – inte bara på Moderna. Det är bara att ta sig till någon av landets gallerivernissager och börja räkna.
När jag besöker Konstfack och Kungliga konsthögskolans vårutställningar får jag veta att framtidens svenska konstnärer heter Eriksson, Gustavsson, Lindström och Bäckström. Om inte unga utlandsfödda konstnärer har börjat förklä sig bakom svenska knektnamn ser det inte vidare hoppfullt ut. När jag väl finner några få undantag visar de sig i regel vara utbytesstudenter.
Första och andra generationens invandrare möter samma problematik som kvinnorna i kulturlivet. De förväntas gestalta sin erfarenhet som invandrare eller kvinnor – inte som människor. Filosofen Aleksander Motturi visade i sin lilla upplysande skrift ”Etnotism – En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening” (Glänta) hur det svenska kulturlivet lider av en etnicitetsbaserad identitetsfixering. Vissa kallar det kulturrasism, Motturi myntar istället begreppet ”etnotism”. Svenska kulturarbetare födda i Sverige stämplas som invandrarförfattare, invandrarmusiker och invandrarkonstnärer.
Jag skulle dock inte säga att det är hos kulturskaparna problemet ligger. Där finns det faktiskt lysande undantag.
Det största problemet finns hos dem som administrerar det svenska konstlivet. Hos dem som bedömer eleverna, delar ut stipendierna, sätter utställningarna och köper konsten. Det här numrets lista över konstlivets mäktigaste visar med fruktansvärd tydlighet vilka som har monopol på konstens högsta positioner. Det är speciellt tragiskt att det tycks se lika illa i den statliga sektorn som den privata. Tjänstemännen på Kulturdepartementet är lika svenniga som samlarna. När en ny museichef för Moderna skulle utses verkade alla överrens om att det skulle bli en ”svensk”. Till och med media i sina spekulationer.
Integration tycks vara något som ska tas upp i konsten då och då, inte vid ansökningstillfällena vid landets kulturinstitutioner.
Det svenska kulturlivets brist på mångfald grundar sig både i ”etnotism” och klass. Ett samhälle där utlandsfödda diskrimineras när de söker arbete som ingenjörer, läkare och ekonomer kommer att se få som vågar gå en konstnärlig utbildning.
Vissa satsningar har gjorts, bland annat på så kallade mångkulturkonsulenter. Även Kulturskolan har försökt locka elever med annan bakgrund. Och Mångkulturåret förstås. Samtidigt är satsningarna på ”mångkultur” djupt problematiska som Aleksander Motturi beskriver i sin skrift. Paradoxen är att samma satsningar på ”mångkultur” som vill bryta segregation samtidigt fördjupar den, genom att skilja på människor. ”DU” är mångkulturkonstnär.
Så vad ska man göra?
Rädslan för att göra fel har slutat i tystnad. De nya kulturpolitiska målen talar bara luddigt om att främja ”interkulturellt utbyte”. Det är där vi står idag. Jag väntar istället på samlingsutställningen ”Scandinavian Remix”. Kanske kan man sälja Piffi allkrydda och torkat renkött i museishoppen?
Anders Rydell
Chefredaktör
Ledaren publicerades i Konstnären 2/2010.