Tjockare än olja
Tensta Konsthalls relation till Lundin Oil måste tvinga fram en en hårdare granskning av kulturvärldens nya sponsorssamarbeten.
”För Lundin balanserar oljekällor och oljemålningar varandra på ett utmärkt sätt då de senare aldrig ¬sinar”, sade Bukowskis dåvarande ordförande Karl Gustavsson 2007 när ägarfamiljen krängde auktionshuset till Lundin Petroleum för 300 miljoner kronor.
Ingen i konstvärlden tycktes reagera, vilket är symptomatiskt.
Den kontrovers som har rasat med anledning av att Lundin Petroleum indirekt finansierat utställningen ”Abstract possible” (som gjorts i samarbete mellan Bukowskis och Tensta konsthall) är tyvärr inte en följd av att konstvärlden har börjat rannsaka sig självt. Den här gången har det bara varit omöjligt att titta åt andra hållet. Att ett företag som är anklagat för folkmord och massfördrivning minglar med konstetablissemanget hör dessvärre inte till undantagen.
Det finns inget annat kulturområde som handskas så mycket med smutsiga pengar som konsten. Att miljardtals dollar från handel med olja, vapen, droger och ekonomisk brottslighet varje år flyter in på konstområdet sker med många galleristers, konsthallschefers, curatorers och konstnärers goda samvete. Det finns nämligen en långtgående tradition av att inte fråga vart pengarna kommer ifrån. Att köpa konst tillhör de allra mest sofistikerade sätten att tvätta pengar på, både olagliga och framför allt omoraliska.
Det Tensta Konsthall-Lundin-skandalen pekar på är dock en mer oroande utveckling än gallerister med rymligt samvete – nämligen att skitiga pengar även har flutit in i den offentliga konsten.
Efter Deepwater Horizon-läckan 2010 uppmärsammades det i Storbritannien att flera av landets stora kulturinstitutioner sponsrades av BP, däribland Tate Modern, National Gallery och Royal Opera House. Protesterna blev högljudda då det visade sig att Tate stöttats av oljejätten under två decennier, och en rad organisationer som Art Not Oil och Liberate Tate samlade in tusentals underskrifter mot samarbetet.
BP-fallet har fått den brittiska kulturvärlden att hårdare granska sponsorssamarbeten.
Senast i december hoppade två poeter av det prestigefulla TS Eliot-priset då det visade sig att finansieringen kom från investmentbolaget Aurum Funds, som bland annat handlar med hedgefonder. Samarbetet fingerar ett av grundproblemen, The Poetry Book Society som delar ut priset fick häromåret sitt stöd från British Arts Council indraget. Det var med denna anledning man vände sig till Aurum.
Sponsorspengar har alltmer fått fylla hålen i den offentliga finansieringen. Många stora svenska institutioner är idag beroende av dessa pengar.
Att Moderna Museet har fingrarna djupt i finansvärldens syltburk har knappt uppmärksammats i Sverige. Få har skrivit om att museet har sponsrats av den havererade HQ-bank, där flera chefer delgivits misstanke om grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman.
Det har därför blivit extra viktigt att samarbeten som dessa granskas. Det är dags att konstvärlden tvättar sin smutsiga buk.
Anders Rydell
Artikeln publicerades som en ledare i Konstnären 1/2012.