Boktjuvarna - Jakten på de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Borgen borg

Det är Anders Borg som i slutändan bestämmer vilka ekonomiska reformer som ska bli verklighet. Vilket betyder att det idag råder stiltje på kulturpolitikens område.

I en intervju för Dagens Nyheter berättade Anders Borg att han har läst J. R. Tolkiens Sagan om Ringen ”femton, kanske till och med sexton gånger”. Vem han identifierar sig med i fantasyberättelsen framgår inte. Men knappast kan det väl vara de piprökande, livsglada och lata hobbitarna? Deras livsfilosofi ligger alltför långt ifrån Borgs arbetslinje. Jag är tveksam till om Anders Borg håller med, men från sin utsikt från finansdepartementet är det snarare Saurons allseende öga som ligger närmast till hands.

Under våren släppte Moderaterna och Folkpartiet varsin kulturrapport, som båda innehöll förslag till välbehövliga ekonomiska reformer på kulturområdet, såsom ändrade momssatser, skatteregler och en översikt av kulturarbetarnas företagsform. Men som Karin Willén och Johan Wingestad pekar på, i det här numrets debattartikel, riskerar alla dessa förslag att samla damm på Anders Borgs bord.  Det har blivit ett mönster. Även frågan om avdragsrätt för kultursponsring har stött på hinder, trots att en sådan reform har starka förespråkare även hos regeringspartierna. Avdragsrätten var ett av alliansens vallöften under förra mandatperioden och presenterades också som ett förslag i Lena Adelsohn Liljeroths egen kulturutredning. Även allianskollegorna i Folkpartiet, Madelaine Sjöstedt och Christer Nylander, har drivit på frågan. Men det har tagit tvärstopp – och det råder ingen tvekan om var.

Det är Anders Borg som i slutändan bestämmer vilka ekonomiska reformer som ska bli verklighet. Vilket betyder att det idag råder stiltje på kulturpolitikens område. Det handlar inte bara om att Anders Borg håller hårt i skattekronorna – det är också en illustration av den extrema nymoderata maktkoncentrationen. Som historikern Henrik Berggren belysande beskriver i Arena (3/2012) har de nya moderaternas ideologiska omvandling varit en ”top-downaffär” där ledningen ”vallat” en många gånger ovillig riksdagsgrupp. Ingen herde är mäktigare än Anders Borg. Kulturpolitiken är inte det enda politikområdet som stannat på finansministerns bord. Det har även mer borgerligt foträta frågor gjort, som spelpolitiken. Att avveckla spelmonopolet har varit en moderat hjärtefråga – fram till Anders Borg vill säga. Anton Gustavsson och Adam Svanell beskriver målande i sin nya bok ”Spela lagom” hur finansministern personligen stoppade alla sådana planer.

Lena Adelsson Liljeroth har förmodligen för längesedan tröttnat på att vänta utanför Anders Borgs dörr. Hon tillhör ju de gamla moderaterna. För de ”nya” moderaterna är arbetslinjen överideologi – den ”ursäktar allt, även mord”, som Roland Paulsen författaren till boken ”Arbetssamhället” nyligen skrev i Aftonbladet med hänvisning till den svenska vapenexporten.

I den nymoderata idévärlden har ”finkultur” aldrig stått högt i kurs – däremot svampplockning. När Moderaternas nya partisekreterare Kent Persson i våras presenterade sig nämnde han just denna hobby. Det kan inte ha varit en slump. I en riksdagsdebatt under våren hade finansministern svårt att dölja sitt kulturförakt när han sade att människor som inte har ett arbete hellre ”vill vara i skogen och göra gallring” än att ”gå runt på kulturaftnar och bokkaféer”. Anders Borg missar ju själv sällan att nämna att han gillar att gå till skogs – helst med ett gevär under armen. Det är klassisk nymoderat strategi, att framställa sig som ofarliga och jordnära hobbitar. Det skymmer sikten.

Texten publicerades som ledare i Konstnären 2/2012. 

Publicerad den 18e januari 2013Tillbaka till krŲnikor

Ingen har kommenterat denna post šn

Skriv kommentar

Namn och E-postadress šr obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen anvšnder Cookies