Boktjuvarna - Jakten på de försvunna bibliotekenPlundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstBroilers - De nya makthavarnaPiraterna - De svenska fildelarna som plundrade

Den sista kvinnan

Varför säger fler kvinnor än män nej? Den frågan ställer sig Dagens Medias krönikör Anders Rydell.

Krönikan publicerades i Dagens Media, april 2013. En replik på denna publicerades av Rättviseförmedlingen här.

Och så kommer frågan. Den där som egentligen betyder att man i någon mån redan har misslyckats: ”Men vi måste ha en tjej också?” Frågan ställs troligen otaliga gånger dagligen på redaktioner över hela landet när artiklar ska skrivas, paneler ska ringas in och sändningar ska planeras.

Jag får i varje fall anledning att ställa denna fråga alltför ofta i mitt eget arbete som redaktör för en tidning och arrangör av en debattscen i matbranschen. Åter och återigen står jag där med en eller flera män – nästan som om det vore något slags naturlag som tagit mig dit. Jakten på den sista kvinnan är en pinsam, skamlig process. Eftersom det handlar om att dölja ett misslyckande. Om att laga något som redan är trasigt.

Men var gick det egentligen fel? Jag undrar det också när jag tittar på ”Sveriges mästerkock”. Inte så mycket när det handlar om deltagarna, utan om juryn. Vem tyckte det var en bra idé att ha en jury med tre medelålders män vars skillnad i smak handlar om huruvida man ska häva fyra eller fem nävar smör i potatismoset. Kanske tycker de bara som Melodifestivaldespoten Christer Björkman, att det inte blir ”lika rolig tv” om fler kvinnor är med. Han menar att kön ”aldrig varit en fråga” i artistvärlden. Det kan nog Mästerkockarna också skriva under på. Kockbranschen är förmodligen en av de allra minst jämställda i världen, med sitt romantiserande av grabbig kökspennalism.

Kockar är naturligtvis inget undantag. Enligt Global Media Monitoring Project, som undersöker medial jämställdhet i 108 länder, är över 80 procent av de personer som förekommer i nyheter män.

Även om man är någorlunda medveten om problematiken riskerar det att bli fel. Ett misstag jag själv ofta gör är att jag tror att ett jämställt grundurval ska resultera i ett jämställt slutresultat. Det gör det sällan, av den enkla anledningen att kvinnor i regel tackar nej oftare än män. Min, högst personliga, erfarenhet är att ett jämställt grundurval i regel slutar med att tre fjärdedelar är män – om man har tur. Alltför ofta tvingas man ”nödrädda” situation genom en sistaminuten-rekrytering.

Rättviseförmedlingen lanserade häromåret kampanjen "Tacka Ja” för att uppmärksamma problemet med att fler kvinnor än män tackar nej. Kampanjen fick initialt en del uppmärksamhet, men lyckades aldrig riktigt lyfta. Förmodligen för att den i slutändan handlade om något betydligt mer komplext och svårfångat än att räkna huvuden och ge alternativ.

Varför säger fler kvinnor än män nej? Förklaringarna är individuella, men det finns ändå ett mönster som är genomgående i svaren, och som blottar både en ekonomisk och mental ojämställdhet.

Fler kvinnor säger att de inte har tid, vilket ofta också betyder att de inte har råd att delta i en panel – ett arbete som i de flesta fall är obetalt. Fler kvinnor hänvisar till manliga kollegor som de anser ”vet mer”. Och långt fler kvinnor tackar fortfarande nej för att de har hand om barn – sjuka eller inte. Mer än en gång har jag ordnat ”barnvakt” för att få med en panelmedlem, dock aldrig åt en man.

Man kan också vända på problemet. Att män tackar ja för ofta, för lättvindigt – även till ämnen som de egentligen inte kan något om.

Men de chansar, vilket sänker kvalitén på samtalet. Jag har själv gjort det misstaget.

På många expertområdet råder det också ett slags ytskiktsjämställdhet, där det vid en första anblick ser ut att finnas alternativ. En eller ett par kvinnor har lyfts fram som ”representanter” av medier för att justera könsobalansen.

Problemet är att det mediala trycket på dessa personer ofta blir så stort att de i slutändan också tvingas tacka nej. Bakom dem ekar det pinsamt tomt.

Att efteråt försöka ursäkta en snedfördelning med att man ändå ”tillfrågade” kvinnor är naivt, och avslöjar bara en omedvetenhet om de strukturer som styr dessa urval. Men det handlar naturligvis inte bara om fördelning. Slår man upp en svensk dags- eller kvällstidning upptäcker man ganska snart att det ändå tycks se ganska jämställt ut. Men räknar man experter framträder en annan bild. Kvällstidningar som Expressen har som uttalad policy att ”case” ska företrädas av kvinnor. Det ger en ganska snedvriden bild av jämställdhet när offren och de utsatta oftast är kvinnor – medan expertisen och auktoriteten företräds av män. Sådan slags ”jämställdhet” illusterar ett annat problem – att räkna är inte tillräckligt.

Anders Rydell

Publicerad den 26e april 2013Tillbaka till krŲnikor

Ingen har kommenterat denna post šn

Skriv kommentar

Namn och E-postadress šr obligatoriskt. E-postadress publiceras ej.


Webbproduktion: Deserve It - Webbplatsen anvšnder Cookies