Den snuskiga hemligheten
Jag hatar överraskningar. Speciellt om de kommer i form av Snobben, Kermit och Nalle Puh.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Hon såg ut att vara helt normal. Hon hade ett svart linne, svarta tighta jeans och lackpumps.
Jag anade aldrig vad som dolde sig under ytan. Vi delade några drinkar, sedan beslöt vi oss för att tränga oss ut från nattklubben och ta en taxi hem till mig.
Allt kändes bra. Nästan för bra. Jag borde ha anat någonting. Men man kan ju inte direkt be en tjej ta av sig byxorna på dansgolvet.
Hemma hos mig öppnade vi en Cava och bestämde oss äntligen för att bli lite lättklädda. Det började bli varmt. Det började bli spännande.
Det var då jag såg det. Bilden av Hello Kitty mellan hennes ben brände sig fast på min näthinna och fick all hetta att rinna av mig på tre sekunder.
Jag hade återigen – helt ovetandes – tagit hem ett ”Kinderägg”. Jag kallar dem så, ni vet tjejer som klär sig i den vanliga, svenska färgskalan från grått till svart – men som rockar loss totalt när det gäller underkläder.
Jag tycker inte det är okej. Det är till och med perverst. Och jag hatar verkligen överraskningar. Jag har numer sett det mesta som kan finnas under en kjol.
Allt från Snobben, Kermit, Nalle Puh, Askungen, Bamse, Grodan Boll, Sailor moon, Rosa pantern och till och med Knatte, Fnatte och Tjatte.
Jag tror mig till och med minnas att jag har sett Åsa-Nisse och Klabbarparn – men jag hoppas för guds skull att det bara var en vanlig mardröm.
När du går hem med en tjej i dag riskerar du alltid att en het natt abrupt förvandlas till ”Beppes godnattstund”.
Jag vill därför ta tillfället i akt och förtydliga: jag går inte hem med en tjej för att leka roliga timmen och sjunga ”Min hatt den har tre kanter”. Tjejer med hela Disney World på trosorna får mig att känna mig som en pedofi.
En del tjejer har till och med rent ut sagt att de shoppar sina underkläder på barnavdelningen. Är inte det sjukt?
Ända sedan jag första gången var tvungen att motvilligt ligga med Kermit har jag undrat om inte fenomenet rymmer en större pervers hemlighet om svenska folket.
När jag ringer till H&M och frågar om Snobben-trosorna säljer bäst, så blir mina aningar ännu starkare. Informationen är hemlig säger de.
Jag googlar i stället lite och hittar den sexuella dragningen infantilism. Vuxna människor som tänder på att leka bäbisar, gärna genom att klä sig i blöjor.
Någonstans där inser jag att jag inte vill veta mer. Jag vill kunna leva i det här landet – som en normal människa.
Jag vill inte gå runt och tro att hundratusentals människor tänder på Snobben. Jag vill inte tro att ett av världens största klädföretag profiterar på infantilism.
Bara tanken ger mig mardrömmar. Jag vill inte tro det. Jag vägrar. Kan vi inte göra såhär i stället: alla ni som har ... ja ni vet vad, i byrålådan plockar ut dem och droppar dem väldigt diskret i sopnedkastet.
Sedan pratar vi inte om det här mer. Aldrig, någonsin. Okej? Godnatt!