Indiekidsen sprutar
Någonting har hänt. De slitna Conversen har bytts mot pumps. Ica:s tygpåse mot Marc Jacobsväskor och ölen mot bubbel. Nu dansar indiekidsen under kristallkronorna.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
För några veckor sedan besökte jag Sturehof en varm kväll i Stockholm. Jag kände genast att någonting var fel i bratborgen.
Någonting litet men väldigt väsentligt hade förändrats. Backslicken var fortfarande felfritt bakåtkammade. De rosa och babyblå skjortorna fortfarande väl uppknäppta.
Och champagne bubblade fortfarande på de flesta av borden. Det första tecknet på att något var fel var skorna.
Om man bara bedömde folk efter fötterna så kunde man närmast tro att man befann sig på en Håkan Hellström-konsert på Hultsfred.
Converse, Adidas och andra trendiga och mer limiterade sneakers fick de vita seglarskorna att kännas som en utrotningshotad art på Sturehofs golv.
Märkligt. Sedan hann jag bara skymta en blond brat med ölskum på överläppen innan jag fi ck det slutliga beviset på att bratsen håller på att bli indie, då Thåström skrek ”Du ska va president” i mitt öra.
Sedan när har brats börjat lyssna på punk? Imperiet följdes upp med trendiga låtar av Clash och Stone Roses.
Att se überbrats svinga en öl och fuldansa till Dead Kennedys är ungefär lika surrealistiskt som att se farmor stå och remixa obskyr elektronisk musik bakom ett dj-bås på åldershemmet.
Jag gick något förvirrad ut från Sturehof och vidare till Spy Bar. Alla kanske inte känner till det, men Dr Albans gamla kändisnattklubb
Spy Bar har sedan lite mer än ett år tillbaka huserats av trendeliten. Svåra modedesigners, nurejvare, pandor, indiekids, gothare och annat alternativt folk som för bara några år sedan knappt kom in på ett rökigt ölhak dansar numera under kristallkronorna.
Och det har varit en inofficiell hemlighet att människor med backslick, rosa skjortor eller gelé i håret inte längre är välkomna till den gamla kändisnattklubben.
Vad har egentligen hänt med indiefolket efter ett år under kristallkronorna? Har de blivit mer indie? Knappast. Sakta har de sneda luggarna dragit sig bakåt och blivit allt mer välkammade.
De gamla slitna Conversen har bytts mot pumps och svarta välpolerade herrskor. Ica:s tygpåse mot Marc Jacobsväskor. Och ölen mot bubbel. Tja, vad ska man säga?
Vill man se någon som dansar på bardisken, sliter av sig skjortan och häller champagne över bröstet så är det i dag en indiekille med kajal på Spy Bar.
Och vad lyssnar man på för musik? Förmodligen är det högt stående ironi men Victoria Silvstedt sjunger ”Hello hey”, Samantha Fox ”Touch me” och systrarna Graaf ”You got (what I want)”.
Bimbopop tycks vara högsta mode på Spy Bars dansgolv. Frågan är då: Är indie det nya brat? Indiekidsens törst efter lyx och champagne tycks närmast omåttlig.
Kanske är det ett sedan länge förtryckt behov av att svina och slösa som äntligen har fått utlopp? Kanske har det alltid gömt sig en partyprinsessa bakom de ledsna pandaögonen.
Ögon som i hemlighet har kastat avundsjuka blickar på Gucciväskor, rosa läppglans och glada partylinnen. I vilket fall som helst har hon börjat titta fram nu.
När jag några dagar efter min förvirrade natt får ett vip-mejl från Spy Bar med titeln ”Silikon= hippt!” rinner glaset över. Det är ironi – men därunder vibrerar ändå den där omättliga lyxtörsten.
Så har brat blivit indie och indie blivit brat? I varje fall i Stockholm. Utanför Stockholm är brats fortfarande brats och indies fortfarande indies. Men inte så länge till – vänta bara.
Men så inser jag att det väl är så det alltid fungerar. Börjar indiekidsen dricka champagne börjar bratsen dricka öl. Och kommer bratsen med second hand-väska springer indiekidsen till Gucci.
Lyssnar indiekidsen på Justin Timberlake rotar bratsen fram Stone Roses ur skivbacken. För det sista en brat vill vara är ju indie. Och det sista en indie vill vara är ju brat. Så därför är en brat hellre indie än brat om en indie är brat. Vem blir inte förvirrad?