Jag vill vara lyxman
Allt jag begär är ju bara att få träna upp mina vader, smörja in dem med dyra krämer, gå på olika orientaliska massager och dricka nyttiga svindyra färskpressade fruktdrinkar.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Feministpartiet FI är inte tillräckligt radikala för mig. De vill ju ha jämställdhet och det vill inte jag. Absolut inte! Jag menar hur mesigt är det inte med radikalfeminister?
Jag vill ha superultraradikalfeminism – jag vill ha feministernas motsvarighet till Usama bin Ladin. Feminister som tvingar män att bära burka – det är på den nivån vi talar.
Jag vill ha riktigt, riktigt mycket ojämställdhet. Jag vill att tjejer tjänar fem gånger så mycket som killar. Minst! När man jämför kvinnors och mäns löner så ska mäns löner vara stapeln som bara är ett platt streck i bottnen.
På Albanien-nivå ungefär. Jag blev superultraradikalfeminist för en månad sedan. I exakt det ögonblick när min vän Maria ringde från Norge.
Maria hade fram till dess varit tv-tjejen och karriäristen som slet dag och natt för att klättra upp till toppen av medie-Stockholm. Men nu hade hon helt plötsligt bytt bana.
Hon hade blivit ”lyxhustru”. Träffat en välbetald norsk fotbollsspelare och flyttat in i en jättelägenhet i Oslos ”Öfre”.
Nu beklagade hon sig över att hon givit upp sin mediekarriär för dagar där hon sov fram till elva, gick till gymmet, shoppade lite Prada och sedan satt på någon vitt designat café och drack espresso och skvallrade med andra fotbollslyxhustrur.
”Vilket jävla jobbigt liv!”, tänkte jag. Jag kände genast att något var fel. Att jag var diskriminerad. För jag kan inte bli lyxhustru.
Det är inte rättvist. Jag vill ju bli någons lyxhustru – eller lyxman ska man kanske säga.
Jag skulle inte vilja något hellre än att koncentrera mina dagar på att träna upp mina vader, smörja in dem med dyra krämer, gå på olika orientaliska massager och dricka nyttiga svindyra färskpressade fruktdrinkar.
Om jag bara får det så kan till och med min fru vara en fet, kostymklädd fackpamp som lyfter ett par hundratusen i månaden.
Eller någon dryg ful företagsledare som har en fallskärm på en halv miljard och som sysslar med något inom IT. Jag vet inte riktigt vad hon gör – men varför ska jag bry mig?
Jag är inte så teknisk. Jag är mer intresserad av nya Versace-kollektionen, vem av mina manliga vänner som senast var i Miami och bättrade på sin onaturligt jämna bränna och hur mycket jag kan gå ner med senaste kosttrenden.
Jag vill till och med ordna lyxiga kakbak, ligga på en schäslong i min nya sidenrock, äta praliner, sippa på champagne och vänta på att min rika hustru ska komma hem från mötet med Investmentbanken i New York och ge mig en ny Rolex i vitt guld.
Och när jag går ut vill bli bjuden på Cosmopolitans av tjejer som flashar med svarta kreditkort och riktigt feta sedelbuntar.
Tjejer som bjuder med mig på sin yatch för en tur över ett blått Söderhav. Men … det kommer inte att hända. Och det gör mig bitter. Till och med ledsen.
För att spä på mitt lidande startar Maria en personlig blogg för sina vänner. Så att hon kan visa hur riktigt jobbigt liv hon har – som lyxhustru.
Numera ser jag lyxhustrur överallt, läser att Paul McCartneys ex Heather Mills tjänade 9 700 kronor i timmen på deras förhållande (vilket blev 350 miljoner kronor totalt).
Hitta en man som tjänar så mycket på ett förhållande? Läser sedan i Aftonbladet: ”Ulrica Messing kär i miljardär”.
Jag vill också vara kär i miljardär och googlar fram listan på Sveriges rikaste personer för att se om det finns några chanser till ett välordnat liv även för mig.
Men det enda jag får fram är en rad tandlösa gubbar och inser att jag nog inte klarar av att göra en ”Anna Nicole Smith”. 1. Ingvar Kamprad 461 miljarder, 2. Hans Rausing 81 miljarder, 3. Stefan Persson 68 miljarder. Jag blir deprimerad.
Jag begär inte att bli rik. Jag vill ju bara vara lyxman. Jag kan nöja mig med en kökskassa på några tusen dollar om dagen. Högre krav har jag inte. Det enda jag inte vill är att tjäna en massa pengar.
Det är ju tråkigt. Jag tror att jag har mer talang som lyxman. Det ligger för mig. Dessutom så leder högre inkomst till psykiskt och kroppslig förfall.
Alla män dör ju nästan fem år tidigare. Det är för att de tjänar pengar. Jag är helt säker. Så tjejer, sätt på mig en burka, ta mitt jobb, lås in mig i huset, smiska mig lite – men för guds skull ge mig ett abonnemang på plastikkliniken.
Det är vår tur att ha lite kul nu.