Min inre blondin
Plötsligt började något, glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig. Det här är historien om hur jag träffade min inre blondin.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Jag har alltid gillat blondiner, och för inte så länge sedan träffade jag den mest fantastiska blondinen i världen. Jag blev förälskad ögonblickligen, hejdlöst och makalöst.
Och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Det här är historien om hur jag träffade min inre blondin.
Jag träffade min inre blondin på en gata i Seoul i juli förra året. Rosa neonrör lyste upp den varma, fuktiga natten och överallt skrek tjejer ”pretty boy, pretty boy, pretty boy”.
Från någonstans spelades en koreansk cover på Take That och något varmt och rosa började plötsligt att bubbla inom mig. Något väldigt blont.
Jag insåg den natten att det bodde en blondin inom mig. En blondin som legat gömd länge, länge. Kanske gömdes hon undan någonstans på högstadiet då jag färgade håret svart, krängde på mig ett par Converse-skor, försökte bli vegan och började lyssna på dystra Kentlåtar.
Då jag grävde ner mig i gyttjan på regniga festivaler, antog en gångstil med dålig hållning och ett sinnestillstånd som i bästa fall kan beskrivas som dystert.
Då jag klädde mig i helsvart, försökte känna ett utanförskap och hade pretentiösa ambitioner att skriva en bok om förvirrade killar i en deppig småstad – kanske med ordet ”Hora” i titeln – för att vara lite lagom provokativ.
Någonstans där glömdes hon nog bort. Men på en rosaskimrande gata i ett land långt långt bort kom hon plötsligt tillbaka till mig.
Hon lockades kanske fram av de horder av koreanska flickor som förföljde mig, smygtog bilder på mig med sina avancerade mobilkameror, kom fram och kramade mig och bad om mitt nummer.
Min inre blondin väcktes upp av den överväldigande uppmärksamhet jag blev bemött med i Seoul. Av tjejer som helt uppenbart såg min inre blondin – och min yttre.
Under hösten började min inre blondin successivt att ta över mig. Något, glatt, ljust, glittrande och sorglöst började bubbla inom mig.
Jag kom på mig själv med att fylla min korg på Systemet med rosa bubbel. Jag upptäckte att jag lyssnade på Justins skiva ”Future sex/Love sounds” i veckor på repeat.
Och att jag plötsligt tackade ja till varje oanständigt äventyr jag blev erbjuden fem i fem på Spy Bar – med ett leende. Jag började få avundsjuka kommentarer av tjejer för att jag hade långt fler Decleor-produkter än dem i mitt toalettskåp.
Och jag upptäckte att jag plötsligt hade långt bättre koll på senaste
Balenciaga-visningen än många av mina tjejkompisar. Och sedan började folk plötsligt läsa artiklar av mig i VeckoRevyn. Hur hände det?
Jag skyller på min inre blondin. Och det dröjde inte länge förrän en tjej sa det rakt ut: ”Anders, du är en manlig blondin. Du kommer undan med allt. När man ställer en svår fråga, som om du träffar någon annan samtidigt, skrattar du bara till, ler lite mystiskt och lyfter undan luggen”.
Jag hade aldrig tänkt på det så. Men sedan insåg jag att det förmodligen var sant – och snart insåg jag att jag till och med hade talang för att vara blondin.
Sedermera har jag även insett att min inre blondin är ganska slampig. Men heey – det är ju sådan jag är innerst inne.
Jag har även börjat umgås med andra killar som bejakar sin inre blondin. Killar som vet mer om kakbak än bilar och som strippar så fort de får chansen. Killar som, så att säga, ”just want to have fun”.
Blondiner har alltid roligare. Jag drömmer inte längre om att skriva en pretentiös roman om förvirrade män på landsbygden.
Numera vill jag skriva världens bästa chicklit för killar, en bok som hellre har ”Prada” än ”Hora” i titeln. Man skulle kanske kunna tolka den här krönikan som en ”komma ut”-bekännelse.
Att jag har gått och blivit gay. Men jag måste tyvärr göra er som tror det besvikna. Så djup är jag helt enkelt inte – jag är bara blond.