Nördarnas revansch
Jag beslutade att bli en fullblodsnörd. Varför? Det fanns egentligen bara en anledning: ett roligare liv.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Jag var nervös. Jag var femton år gammal och jag stod och stampade ute i hallen hemma i mina föräldrars villa. Det var någon gång under vintern det året då jag gick i nian.
Jag samlade mod. Jag hade bestämt mig. Nu skulle jag gå in till mina föräldrar och berätta att jag helt tänkte ändra kurs i livet. Och jag visste att de inte skulle gilla det. Att de inte skulle förstå.
Jag stegade till slut lite överdrivet beslutsamt in i tv-rummet där mina föräldrar satt denna kväll (liksom de gjort varje kväll mellan 19:30 till 23:00 de senaste 30 åren).
De lyfte inte på blicken när jag kom in.
– Jag har någonting jag vill berätta.
Fullkomlig tystnad följde. De hörde mig inte. De bara fortsatte stirra in i tv:n. Jag tog sats igen.
– Jag vill säga någonting.
– Men säg det då, sa pappa utan att lyfta blicken från tv:n.
– Jag tänker sluta … sluta spela handboll.
Det tog några sekunder för orden att sjunka in i deras medvetanden. Sedan fanns inte tv:n längre. De stirrade på mig.
– Det ska du inte alls, sa pappa efter några extremt långa sekunder.
– Jo det ska jag.
– Nej.
– Jo.
– Men … varför då?
Jag visste att de inte skulle förstå. Men jag blundade och sa det ändå:
– Jag ska bli världens bästa Quake-spelare.
De tog det inte bra på något sätt. Än i dag får jag på släktträffar stå ut med att mina föräldrar och släktingar säger ”Du var ju en så lovande handbollsspelare.
Om du inte hade slutat hade du varit proffs i dag”. Men jag vet att jag gjorde rätt. Jag bytte livsbana i ett mycket större perspektiv än så.
Det handlade inte bara om att jag i stället för att göra situps i ett svettig gymnastiksal tänkte sitta i en svettig T-shirt och spela datorspel nätterna igenom.
Jag tänkte inte bara byta sportdryck mot Joltcola. Jag tänkte inte bara sluta använda liniment mot lårkakor, utan mot musarm.
Jag beslutade mig, förmodligen i den fas i livet när det var som känsligast, att bli en fullblodsnörd. Varför? Av två enkla anledningar: 1. Nördar har roligare. 2. Nördar vinner i längden.
Om jag inte hade tagit det där viktiga steget hade jag inte haft världens roligaste jobb i dag. Förmodligen hade jag, som så många av de vänner som inte bytte bana, kört truck i en förort till Jönköping och spelat handboll i korplaget.
Under högstadiet var jag inte en nörd. Jag var nog snarare någon som tog nacksving på nördar. Högstadiet var på sätt och vis en glansperiod för killar som jag.
Killar som hellre slirade sönder fotbollsplanen med mopeden än läste läxor. Killar som tävlade om vem som hade stökigast skåp och flest IG.
Enda gången vi ansträngde oss var på gymnastiken. Vi var högstadiets kungar. Vi fick tjejerna och gjorde vad vi ville.
Men i slutet av nian började jag se mörka moln på himlen. Killar som jag stegade inte vidare ut i världen som vinnare.
Nej, av någon anledning kom just killar som jag tillbaka till högstadiets uppehållsrum flera år efter att de hade slutat högstadiet. De blev inte ihop med äldre tjejer utan raggade fortfarande på tjejer som gick i sjuan.
De flyttade inte till någon spännande storstad utan till en etta rakt över gatan. Jag började inse att framtiden kanske inte låg för killar som jag. Att våra glansdagar var räknade. Någonstans där bestämde jag mig.
Ni kan tycka att det är opportunistiskt – eller bara smart. Jag bryr mig inte. Jag är bara lycklig att jag vände kappan efter vinden i tid. För det är det enda råd jag kan ge, bli en nörd innan det är för sent.
Jag sålde min moped och köpte en helt ny pc. Och slutade att träna handboll för att i stället fila på perfekt mushantering.
Några månader senare satt jag i en fuktig källare med ett helt kollektiv nördar på ett LAN och byggde en pyramid av tomma Joltcolaburkar. Mina gamla vänner kom ner i källaren för att håna mig.
Men jag tog det med ro och citerade Bill Gates för dem: ”Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.”
De kunde ju inte veta att min raka sträcka godkänt från högstadiet lite mer än tre år senare skulle vara utbytt mot tre ord. De kunde inte heller veta att medan de åkte till Kos för att tatuera in sin första tribal grundade ”killar som jag” vårt första IT-företag.
Men någonstans visste jag det. Så medan de bara skakade på huvudet åt nördarna och ställde sig bakom Konsum för att häva ett sexpack folköl satt jag kvar. Jag väntade lugnt på att min tid skulle komma – igen.
Kommentarer
Skriv kommentarhaha det är bra jobbat nördar, fortsätt så :)
Du skriver otroligt bra! Jag älskar den här krönikan!