Presenter från helvetet
Vi är generationen med Lasse Åberg-glas under sängen. Generationen som låtit en obegåvad konstnär blir rik på att skvätta fram abstrakta Musse Pigg-figurer.
Krönikan publicerades i Veckorevyn under 2007
Jag lyfte upp min present och gav den till henne. Det var ett sådant paket som alla önskar sig – trodde jag.
Det var stort, hårt och väldigt tungt. I flera månader hade jag letat efter Födelsedagspresenten (med stort F!) till min flickvän.
Jag hade sökt igenom internet, ruinerat mig och rest nästan över hela södra Sverige för att få tag på den. Till slut hade jag hittat den.
Den var vacker, dyr och – trodde jag – stimulerande. Hon öppnade sakta paketet och lyfte upp den första boken i en limiterad och vackert illustrerad samling av Selma Lagerlöfs
romaner.
Hon såg på mig och ansträngde sig verkligen för att försöka le. Det gick inte så bra. Jag insåg i samma ögonblick att jag hade gjort ett stort, stort misstag.
Är inte presentköpandet något av den moderna människans största problem? Hur mycket ångest, stress och bråk har inte detta lilla problem egentligen orsakat?
Och varför är det så svårt att köpa en present till den människa man förmodligen känner allra bäst i hela världen?
Det borde vara lätt, men ändå blir det ofta så otroligt fel. Presenter måste komma från helvetet. Jag kan nu i efterhand förstå att Selma Lagerlöfs samlade verk kanske inte var rätt present när man var 16 år.
Det är ju sådant som farmor i värsta fall ger en. Men det finns värre exempel. Saken är ju den att hur mycket vi än vill tro på det så är det ju sällan ”tanken som räknas”.
Det måste vara världens sämsta ursäkt. En vän till mig tillbringade månader med att löda ihop en platta med röda dioder och programmerade den sedan så att när man kopplade ström till den flashade ett kärleksbudskap förbi på dioderna.
Ungefär som ett avancerat och romantiskt övergångsljus. Trots att han hade lagt ner massor av timmar med kärleksfullt arbete var det en present som fick hans flickvän att le lika ansträngt som min.
Även om vi inte säger det, så har vi ganska höga krav. Vi vill ju alla innerst inne ha någonting som är vackert, speciellt, överraskande och personligt på samma gång.
Det vill säga något nästan helt omöjligt. Och därför faller vi ju till slut så lätt för slentrianpresenterna. Vem har inte fått ett par kalsonger från Björn Borg, ett par stringtrosor i siden, en parfym eller något glimmande från Guldfynd?
Presenter som är lika självklara som tråkiga. Men det är ju knappast bara våra partners som är dåliga på att köpa presenter.
För att inte tala om våra föräldrar. Vi är ju generationen med Lasse Åberg-glas under sängen.
Det som irriterar mig mest är att en man som skvätt fram abstrakta Musse Pigg-figurer har blivit rik på våra föräldrars dåliga smak.
Men efter det misstaget kan de i varje fall numer komma undan med att ge oss ett presentkort, en uppfinning som förmodligen förhindrat att många julaftnar inte blivit något som Lars Norén kan sätta sin signatur under.
Men tillbaka till våra partners. Vem lurade egentligen på oss att underkläder är en bra present? Det är en förfärlig present. Varför inte ett paket lyxiga tamponger?
Det är ju förbrukningsvaror, det är knappast något man kommer att visa upp för sina barnbarn. ”Titta, de här märkligt mönstrade Björn Borg-kalsongerna fi ck jag av farmor i början av 2000-talet.”
Förmodligen bottnar hela den här presentångesten i att vi är människor som knappast behöver så mycket.
Jag menar, vi är ju trots allt ganska bortskämda. Om vi ser något vi vill ha väntar vi sällan till julafton. Jag kan dock erbjuda få presentråd.
Förutom att det är oerhört mycket roligare och lättare att ge en present då någon knappast förväntar sig det. Och att vi aldrig bör låta obegåvade konstnärer bygga upp förmögenheter på vår valångest.